Amatörkrönikören

Jag står på IKEA i Borlänge och luktar nyfiket på ett doftljus, när jag plötsligt rycks bakåt i tiden. Jag ser soliga somrar med grönskande gräsmattor och klarblå himmel. Jag ser det stora vita huset jag bodde i som barn och känslan av att vara en blivande tredjeklassare som njuter av ett långt härligt sommarlov, sköljer över mig som en gigantisk tsunamivåg. Några sekunder senare är jag åter tillbaka på IKEA i Borlänge, med doftljuset i handen och med tårarna lurpassandes i ögonvrån. Något "tilltuffsad" i skallen ställer jag tillbaka ljuset och plockar upp ett annat. Jag drar in doften i näsan, och rycks åter igen bakåt i tiden och minns doften av min farmors handkräm. Den där speciella doften som bara hennes handkräm hade, och som jag även idag kan känna lukten av, varje gång jag kramar om henne. 

 

Jag tycker att det är så fascinerande med dofter. Hur en enda doft kan få hjärnan att spola tillbaka tiden och få oss att plötsligt minnas ett speciellt tillfälle eller en speciell person. Och jag vet inte om det bara är jag. Att det bara är för att jag vissa perioder är känsligare och mer mottaglig för saker som sätter snurr på känslokarrusellen. Men ibland kan dofterna locka fram minnen som nästinitll kan få mig att vilja stortjuta, just där och då. Sedan spelar det ingen roll om det är bra eller dåliga minnen. Min kropp gör sig redo att öppna dammluckorna och släppa lös syndafloden som om det inte fanns någon morgondag.  

 

Många av mina minnen är kopplade till dofter. Och ofta slungas jag tillbaka till tider där jag var en liten, knubbig kille, som inte alls visste hur den verkliga världen såg ut för unga vuxna. Till tider där största oron var om man skulle få plats i kompisens skolsjuts, eftersom man skulle följa med denne hem efter skolans slut. Till tider där man inte var rädd för att försova sig till jobbet, utan noga ställde väckarklockan för att inte missa Sommarlovsmorgon på TV. Till tider som jag ibland saknar.

 

Jag har inte svårt att inse att livet går vidare, att tider förändras, att åren går och att man inte blir yngre igen. Jag trivs ganska bra med att vara "ung vuxen" och gillar fördelarna med det också. Men någonstans inom mig finns det ibland någonting som saknar de ljusa stunderna man hade som barn. Tider som absolut inte var bekymmerslösa eller en dans på rosor varje dag, men där allt detta hade en helt annan karaktär än de problem och bekymmer som kastas över mig idag.

 

Och jag tycker det är skönt att få leva livet här och nu. Men att jag ibland ändå få hjälp att minnas saker jag inte tänker på allt för ofta. Att doften av kanelbulle kan få mig att längta efter farmors nybakade kanelbullar med glasyr ringlad på toppen. Hur lukten av hemmagjord svartvinbärssaft tar mig tillbaka till sommarfikat på mormors veranda. Och att doften av ett speciellt rakvatten, aldrig får mig att glömma hur gott min farfar luktade. Hur min ena bästa kompis parfym får mig komma ihåg klassresan i åk 6, och hur ett litet doftljus på IKEA, som en tidsmaskin tar mig med på en tidsresa till soliga somrar som barn.