Amatörkrönikören

Ute är höstluften lika skör som glas. Himlen är blå och solens strålar får de fuktiga löven som ligger på marken att skimra lika vackert som guld. Jag sitter inne på ett kontor på mitt dåvarande jobb. Glasväggen som vetter ut mot expeditionskorridoren får mig att känna mig som en apa i en bur. Mina ögon är röda, och de bränner och svider av alla de tustentals tårar som rinner ner längs med mina kinder. Min kollega öppnar dörren och kommer in med ett gäng papperservetter. Hon räcker fram dem till mig, ger mig en kram och går sedan för att sätta sig på sin stol mittemot mig. Jag försöker klämma fram ett litet, tillgjort leende, men ögonen avslöjar mig allt för väl, och de speglar min tomhet och sorg alldeles för bra. Jag vet att från och med denna dag, och för all framtid framöver, har mitt liv förändrats och kommer aldrig mer bli som det engång har varit. Det är måndagen den 30 september 2013, och min farfar har bara för någon timme sedan, tagit sitt allra sista andetag.

 

Att förlora någon man älskar drabbar en alltid hårt. All den sorg, smärta och tomhet som tar plats i kroppen, är både obeskrivlig och nästintill outhärdlig. Livet har fått sig ett rejält sår, och det enda som kommer kunna läka det är tiden. När någonting jobbigt händer, finns det de människor som stänger av och de verkar nästintill känslokalla. Vi svenskar brukar vara kända för att vi är dåliga på att visa våra känslor, och speciellt den svenska, stereotypiska mannen. Många hävdar att en "riktig man" inte gråter. Och det finns faktiskt de jubelidioter som anser, att en man inte ens gråter på sin egen mammas begravning. Om fler här i Sverige vågade visa alla sina känslor, och inte var rädda för att prata om sin psykiska ohälsa, så tror jag att vi alla skulle kunna må aningen bättre. Speciellt när vi bär på någon form av sorg. Att kunna lätta på sitt hjärta inför någon man litar på är så otroligt viktigt! Det blir en viktig del i sorgearbetet, och hade inte jag haft den möjligheten, hade mitt sorgearbete efter farfars bortgång tagit mycket längre tid.

 

Idag är det på dagen två år sedan min farfar lämnade jordelivet. Efter en månadslång sjukhusvistelse så tror jag att de flesta av oss närmast anhöriga hade förstått att det egentligen var på det sättet det skulle bli, men man blir aldrig helt förberedd på döden, och innerst inne brann hoppets låga ända in till det sista. Men mitt i allt det sorgsna och eländiga, så fanns där ändå någonting vackert. Dagen farfar somnade in var även hans och farmors 52:e bröllopsdag. Dagen då de tillsammans svarade ja inför varandra, blev också dagen då döden skiljde dem åt. Många gånger kan jag känna en viss saknad, och vissa stunder på året, kan saknaden släppa fram en och annan tår. Livet är inte alltid en dans på rosor, och vi behöver alla få trilla ihop i liten hög, för att sedan kunna resa oss upp igen, starkare än vad vi var innan. Men oavsett hur jobbigt och smärtsamt saker och ting kan kännas, så läker tiden de flesta sår. Och ärren som blir kvar kommer att följa oss med åren, och de finns där för att påminna oss om att oavsett hur stora såren var, så orkade vi kämpa oss igenom allt det onda, och att vi orkade resa oss upp igen. Vi behöver inte vara glada, trevliga och starka jämt och ständigt. Det är tillåtet att vissa dagar visa sig skör och svag.  

 

Idag, två år senare, bär jag fortfarande med mig det vackraste jag äger, nämligen alla de minnen av honom som jag så omsorgsfullt och ömt bevarar djupt i mitt hjärta. Och ju äldre jag har blivit har jag också blivit bättre på att uppskatta alla de nära och kära som finns i min närhet. För mig är det så otroligt viktigt att alla de underbara människor som jag håller kär, får veta hur otroligt mycket de betyder för mig. Jag vill inte stå där en dag, när allt är försent, och inse att jag inte hann visa personen all den kärlek och all den uppskattning som jag så mycket ville. Livet är alldeles för kort för att inte visa känslorna man bär inom sig. Och framförallt är livet alldeles för kort för att inte visa kärlek och uppskattning för de människor man älskar mest. Jag vet att man som ung, och speciellt som tonåring, har svårt att se sådana saker som en självklarhet, och i efterhand är det lätt att vara efterklok. Men när man minst anar det rycks våra älskade ifrån oss, och lämnar kvar tomrum som aldrig kommer att kunna fyllas upp på samma sätt igen. Så, ta hand om varandra, älska varandra, visa kärlek, ömhet och omtanke för varandra och låt minnena ni skapar tillsammans, vara vackra och betydelsefulla. Älska varandra idag, för imorgon kan det vara försent.

 

Så till min mamma och pappa. Till mina bröder med sina underbara respektive. Till min goa brorson Theo, till min farmor, min mormor och till Tore, mannen som alltid har funnits där som en riktig morfar. Jag älskar er mest av allt! Och till alla mina underbara vänner och alla människor som sätter guldkant på min vardag. Utan er vore livet både grått och meningslöst!  

 

Och farfar, oavsett vart du än är, så hoppas jag att du är fri från smärta. Kanske sitter du på en sten i en grönskande skog och njuter, långt innanför pärleportens grindar. Jag och många andra tycker att du fattar oss! Vi saknar dig, vi minns. Du vet att du alltid i våra hjärtan finns. Vi älskar dig!