Olycksfågeln
Det finns vissa dagar på ett år som är mer olycksdrabbade än andra. Det är som att det redan på morgonkvisten hamnar grus i hela maskineriet och som får dagens små kugghjul att hacka sig fram till och från, från morgon till kväll. Det är som att någon eller något vill påminna en om att livet inte är en dans på rosor. Att det går inte går att surfa runt på en räkmacka med huvudet högt i det blå hela dagarna. Visserligen tror jag att de flesta av oss är relativt jordnära, i alla fall så mycket jordnära som man man behöver. Men det är ändå just sådana dagar man kryper ner mellan lakanen med en lättnadens suck, med både kropp och knopp i behåll och ungefär lika intakt som man var när man släpade sig ur sängen samma morgon.
Jag hade sakta men säkert vaknat till liv på morgonkvisten. Efter en stillsam frukost, med rykande hett kaffe i muggen och med morgontidningen i högsta högg, var det sista som behövdes för att starta igång dagen på riktigt en skön dusch. Efter en lätt strip tease till en av mina Spoitfy-listor, var det med ett vigt skutt jag hoppade in i min lilla dusch. Den varma duschstrålen fick min morgontrötta kropp att blomma ut till fullo och snart diggade jag ikapp med musiken som skrålade inne från vardagsrummet. Kroppen började smått leva sitt eget liv i takt till musiken, och innan jag visste ordet av det, var jag i full färd med att sätta upp ett minimalsikt men energiskt musikalnummer. Jag ägde hela badrummet och det var nästan så att jag kunde urskilja publikens applåder genom det strilande vattnet. Men så plötsligt rycktes jag tillbaka till verkligheten igen, eftersom att jag mitt en rörelse smått tappat fotfästet på det våta badrumsgolvet och illa kvikt var tvungen att återfinna balansen igen innan jag hade drattat på ändan och slagit mig gul och blå. Eller ihjäl mig.
Många säger att en olycka kommer sällan ensam, och de dagar med lite grus i maskineriet är inga undantag. På vägen till gymmet ringde en av mina allra närmaste vänner. Eftersom att jag så hurtigt hade bestämt mig för att cykla till gymmet, var det med nöd och näppe jag lyckades hala fram mobilen ur träningsväskan, samtidigt som benen trampade cyklepedalerna runt och runt. Och på något sätt lyckades jag passera några fotgängare, ett övergångsställe och en backe med kompisen kvar i luren. Jag kände mig själv en smula förvånad över min smidighet för att sekunden senare vara på väg att cykla rakt mot vandrarhemmets tegelfasad. Lyckligtvis var det en gräsplätt mellan mig och fasaden och jag slapp traska in på gymmet med ansiktet ommöblerat till en mops.
Cykelturen hem blev å andra sidan också den spännande, när jag mitt i mitt cyklande avbröts av en självmordsbenägen kaja som kastade sig ut från diket, rakt framför min cykel. Eftersom jag satt i mina egna tankar tog det ett tag innan jag hann registrera händelsen och inse situationens faktum. Lyckligtvis fick jag, efter att ha jagat den lilla fågeln i ett par meter, stopp på mitt ekipage och den lilla kamikaze-kajan överlevde. Vilket var tur för för oss båda. För hur i ärlighetens namn förklarar man att man har kört ihjöl en stackars fågel på cykel? Och vid närmare eftertanke var han kanske inte självmordsbenägen utan hade, precis som jag, en dag med lite grus i maskineriet? En olycksfågel, bokstavligt talat.
