Amatörkrönikören

31 557 600 sekunder. 525 960 minuter. 8 766 timmar. 365 dagar. 52 veckor. 12 månader. Alltsammans är olika former av en och samma sak. Ett helt år. Sekunder och minuter vi andas och lever dag för dag. Veckor som rinner iväg och dagar som vi räknar. Vi är på något sätt beroende av den. Tiden. Skulle jag sammanfatta människans liv med ett enda ord, skulle det förmodligen bli tid. För det är det som majoriterten av oss på ett eller annat sätt värdesätter som mest. Det som majoriteten av oss har velat prioriterat och förbrukat på rätt sätt när vi så småningom lägger oss ner för att dö. Tiden, som vi aldrig tycker är lagom. 

 

Hur kommer det sig egentligen att vi kan vara så besatta av något så abstrakt som tiden, när vi samtidigt aldrig riktigt är helt nöjda med den? För med handen på hjärtat, finns det inte andra saker än tiden, som vi aldrig riktigt tycker räcker till. Och så fort vi pratar om den, sänder vi alltid ut dubbla signaler om vad vi tycker om den. Vi gillar den samtidigt som vi hatar den. Vi blir stressade av den samtidigt som den kan få oss att känna lugn och ro. Människan har bestämt att hennes liv ska bestå av 24 timmar. 24 timmar som ska utnyttjas på bästa sätt så att vi känner oss nöjda med vår produktivitet när solen byter plats med månen, och vi kryper ner mellan våra lakan. 

 

Vi är många som lever efter olika ordspråk eller liknande som handlar om tid. Men så fort vi yppar orden och meningarna flödar ut från våra läppar, är det vid en viss eftertänksamhet jag känner att vi lever som ett slags dubbelliv, tiden och jag. Vi ska vara här, samtidigt som vi ska vara på väg någonstans. Vi ska ta till vara på dagen, crea den hit och carpe den dit, samtidigt som vi ska blicka framåt och planera framtiden. Vi ska minnas vår dåtid, leva i nuet och planera vår morgondag. Tiden ska prioriteras rätt utifrån våra egna och andras behov. På 24 timmar ska vi sova, jobba, äta, träna och vara sociala. På ett dygn ska vi unna oss egentid, ha tid för varandra, hinna vara produktiva och trycka på paus. Vi ska vara här, vi ska vara där, vi ska ha tid och vi har fått för oss att vi kan spara den. 

 

Det är inte så konstigt att människan lätt blir ett nervvrak eller sönderstressad, när vi ständigt lever i tron om att vi är någon form av en Time man, där vi ska göra så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt. Och jag är ledsen att kanske spräcka din tidsbubbla. Men den krassa sanningen är hur vi än vänder oss, så har vi alltid rumpan bak. Och det kvittar hur många gånger vi försöker få tag i den där rumpan. Tiden kommer att ticka vidare ändå. Den tickar nu och kommer fortsätta att ticka, oavsett vad du väljer att göra med den. För den är sådan, den där tiden, den tar ingen hänsyn till oss. Den lever sitt eget liv, och det är bara för oss att så vackert åka med den. Vi kan varken stoppa den, snabba på den eller få den att försvinna. Dagarna kommer att fortsätta passera och med dem kommer vi att bli äldre. Och så länge du inte har ambitionen att du ska äta, sova, jobba, knulla, städa och träna zumba, samtidigt som du tar en fika med dina vänner och skiter ur dig ett tvillingpar, så är det nog bara för oss alla inse fakta. Tiden tickar på. Just deal with it.