Amatörkrönikören

Det är en tom tystnad som sänker sig i min lägenhet denna kväll. På tv rullar filmen "Flight 93". En film som handlar om det flygplan som inte nådde sitt mål under terrorattackerna den 11 september 2001. Dessa fruktansvärda handlingar som tog så många människors liv. Människor, som var helt och hållet oskyldiga. Människor som var goda samhällsmedborgare och som denna dag blev berövade det allra vackratse man kan äga, nämligen rätten till att leva. Och det gör mig så fruktansvärt, ursäkta mitt språk, in i helvete, jävla skitförbannad, att det finns en del människor här på jorden, som tror att de har rätten att skörda liv som om det vore äpplen som skördas under höstsäsongen. Den enda skillnaden är, att dessa liv, inte kommer åter nästa höst. De är alla, föralltid, skördade för resten av alla säsonger.

 

Jag minns själv 11 september som om det vore igår. Jag satt ensam hemma i vardagsrummet och såg på tv, när pappa kom inrusandes genom dörren, och bad mig byta kanal. Jag förstod inte så mycket då vad det var som hände framför mina ögon. Det enda jag såg var två plan, som ett i taget kraschade in i en varsin hög byggnad, någonstans i USA. Så här i efterhand, vet jag att allt i grund och botten handlade om ren och skär ondska.

Och det skrämmer mig så oerhört mycket. Det skrämmer mig att det faktiskt får finnas sådan ondska här i världen. Att den får plats på den planet vi kallar jorden. Den planet som vi faktiskt kallar för vårat hem.

 

11 septemeber är bara ett av alla de bevis på att ondska faktiskt existerar. Men det finns andra händelser som också bevisar detta. Jag tänker på Hitlers andravärldskrig, där miljontals oskyldiga människor miste livet. Jag tänker på alla de terrordåd, alla de krig och onda gärningar mot mänskligheten som har hänt, som kommer hända och som händer just i skrivande stund. Jag tänker på IS framfart, och på den rasism och nazism som snabbt sveper över världen, och som fångar in den i ett kallt mörker där röster tystnas och liv släcks.

 

Det är med tårar rinnandes ner för kinderna jag tappert kämpar mig igenom "Flight 93". Jag kan bara ana, inte känna, den panik som måste ha spritt sig bland alla anhöriga, när all besättning och alla passagerare, en efter en ringde upp dem för att säga det allra vackraste och de tre viktigaste orden som finns. Jag älskar dig. Tre ord som måste spridas mer över hela världen, med den djupaste mening och med den renaste ärlighet vi alla innerst inne bär i våra hjärtan. 

 

Så till dig jag håller när och kär. Till dig jag kommer träffa i mitt liv och som kommer kliva in i mitt hjärta för att stanna där. Till dig som jag inte längre får träffa, och som finns någon annanstans än just här på jorden. Jag älskar dig!

 

Och till alla er som fått era liv skördade av ondskan. Ni kommer föralltid att finnas i någons hjärta! Ni kommer aldrig att glömmas bort och ni kommer föralltid vara saknad av någon. Och ni kommer föralltid, i all tid och evighet, att vara älskade!