Amatörkrönikören

Det är något särskilt med luciamorgonen. Den är liksom sprängfylld med magi, ljus och julkänsla. En morgon jag abslolut inte vill sova bort i första taget. Därför ringde väckarklockan tidigt denna morgon, redan 06.45.Trött och knappt vaken släpade jag mig ur sängen, lyckades halvt medvetslös få på mig pyjamasen, ryckte med mig mitt stora dubbeltäckte och styrde kosan mot vardagsrummet, för att krypa upp i soffan och riktigt mysa till det. För att riktigt få suga in all Luciamagi i hela kroppen. Och Luciamagi blev det nog alltid.

 

Jag satt där uppkrupen i min soffa. Hela mitt vardagsrum på ca 25 kvadrat fylldes av Lucian, hennes tärnor, Sonja Aldén, Anders Ekborg, Helena Paprizou, en orkester och det värmande ljuset från alla brinnande stearinljus. Stolt visade min platt-tv upp denna magi, och det kändes nästan som även den njöt utav att få visa upp en timmes Luciamagi. För det är tv man får nöja sig med när man bor ensam, med kärleken på distans och inga barn i sikte. 

 

Nog för att det vuxna livet har många fördelar, men den 13 december är en dag där jag önskade att jag var liten igen. En dag där jag vill vara en liten knubbig grabb igen, och få krypa upp i farmor och farfars dubbelsäng i deras grönmålade sovrum, och få se Lucia med sina tärnor sjunga julsånger på deras lilla, tjocka, svarta sovrumstv. En dag där jag vill bli väckt av min pappa, som klätt sin något kraftiga kroppshydda i ett lite för litet lusselinne, med en stjärngossestrut i barnstorlek svajandes på huvudet och med kaffebrödskorgen i högsta hugg. En morgon där jag nervöst vill stå och trampa som stjärngosse i ett klassrum tillsammans med mina lika nervösa klasskamrater, för att sedan traska ner längs korridoren mot matsalen i otakt och i ostämd skönsång, där föräldrarna halvt sömndruckna väntar. 

 

Ja, på luciadagen kan jag faktiskt sakna att få stå där i mitt vita sjtärngosselinne och med all kraft få sjunga som om jag gjorde det för sista gången. Vad jag däremot inte saknar är den gången jag drog en riktig nitlott till julvers/dikt. Den där dikten som ALLA verkligen bävade för att behöva läsa högt för alla. Just den fick jag...

 

"Att bringa en hälsning om hopp och tröst, till alla längtande människobröst."

 

Ni kan ju gissa om föräldrarna i matsalen verkligen kämpade för att hålla sig för skratt, eftersom att de flesta förknippade människobröst med kvinnobröst. Jag själv däremot, en kraftigt byggd kille på blott 11 år, iförd lusselinne och dumstrut, var så lättad över att allt var över, att min vers äntligen var slut. Och så snart även denna Luciadag. Men innan dess ska det mysas till lite extra med julmusik, ost och gott vin tillsammans med två av mina bästa vänner. Och vem vet, kanske vi springer ut i natten och skriker verser om kvinnobröst och skrålar Sankta Lucia till grannarna har tröttnat på den glans av vår fägring vi så gärna delar med oss av.