Amatörkrönikören

I alla mina fönster står det adventsljustakar som med ett gemytligt och varmt sken lyser upp mitt hem. De röda gardinera hänger där de ska och dag ut och dag in spelas julmusiken på repeat. Julenissen inom mig har återigen vaknat upp ur sitt idé och hejar glatt på när jag slits mellan julfriden och julens alla härliga "måsten". För den som har missat det, kan jag stolt tala om att jag är en julälskare, och har alltid varit. Och varje år vid juletid vaknar min inre lilla julenisse upp och finns med mig ända fram till nyår. Men i år är det annorlunda. I år har julenissen fått sällskap av en moraltant. En sur och bitter kärring, som stampar med foten i backen och suckar över dagens ungdom, och som gång på gång låter rummet fyllas med "Det var bättre förr!". Trots min unga ålder på snart 23 år, kan ibland mitt inre snarare liknas med en 85-årig, sur pensionär. Ni vet en sådan där gammal tant med grått, krulligt hår, glasögon som var nya i mitten av 80-talet och iförd plisserad kjol och knytblus. Just den tanten vaknar till liv, när personer som är yngre än mig, inte ens kan stava till vett och etikett. 

 

Jag tittar på ungdomarna som sitter framför mig. De pratar om julen, och suckar och stönar över hur jobbig den är.  Hur tråkigt det är att bara sitta hemma med släkten, och att de minsann "bara" kommer få pengar i julklapp. Jag biter ihop mina tänder hårt och slår minst två dubbelknutar på tungan för att hindra mig själv från att upplysa dem om deras otacksamhet och att göra mig själv olycklig . Jag får fram ett något sammanbiten mening, men med en relativt mjuk röst, att det är väl jättemycket värt att få pengar i julklapp, eftersom att det också verkar vara det enda som de har önskat sig. Jag ler en smula, men bakom mitt leende, långt in i mitt sinne, går moraltanten loss och både spottar och fräser "Dagens ungdom! De har ingen hyfs nu förtiden! Vet hut, otacksamma ungar! Usch!". 

 

Varje år när julen nalkas, både ser jag och hör jag så många barn och ungdomar som är så oerhört dåliga på att visa uppskattning och tacksamhet för det man har och det man får. Det är som att de är födda med att mycket vill ha mer, och ju större man gapar, desto mer får man. Detta är förvrigt tyvärr ingenting som bara sträcker sig över julhelgen, utan hänger med dem året runt. Och på ett sätt så kan jag inte bara klandra de unga, utan måste också rikta min kritik till deras föräldrar. För man får vad man ger, och curlar man sina barn dag ut och dag in, är också risken stor att man får barn som växer upp och som är vana med att få allt de pekar på. Jag förstår att det inte är lätt att vara förälder, långt ifrån. Och jag har tyvärr inga egna barn eller erfarenheter att referera till, men är det något jag har, så är det både ögon och öron, som både ser och hör bra. 

 

Jag vet att mina föräldrar har skämt bort både mig och mina bröder både en och två gånger genom vår uppväxt. Att de med stor sannolikhet har ställt upp och kanske curlat till och från när vi egentligen inte riktigt har varit i största behov av det. Men är det någonting som har genomsyrat hela vår uppväxt, och som våra föräldrar har varit mycket noga med att lära oss, så är det att vi ska vara trevliga mot folk vi möter och visa tacksamhet genom både handlingar och ord. 

 

Och att julen handlar om så mycket mer än om julklappar och materiella ting är inte bara en klyscha. Julen är så mycket mer än så! Julen är, och ska förbli, en högtid för kärlek, frid och fred. En högtid, fri från måsten och stress. En högtid, för att vårda relationer med vänner och familj och där man tillsammans kan njuta med en bit god mat och glada skratt. En högtid att minnas alla de som lämnat oss. En högtid, att visa uppskattning och tacksamhet för allt vi redan har.