Amatörkrönikören

Jag står med den lilla parveln i min famn. Jag omfamnar honom, kramar honom hårt och ger honom tusen och åter tusentals pussar. Hans mörka ögon tittar frågande på mig, och jag möter hans blick. Sekunderna efter bränner det i ögonvrån. Allting blir grått och suddigt och de salta tårarna forsar ner för mina kinder. Den vita och fluffiga lilla parveln närmar sig mitt ansikte och ger mina salta och tårindränkta kinder några pussar. När jag lämnar honom för dagen vet jag att vi två aldrig mer kommer att ses igen. Efter mer än tolv år vid varandras sida har tiden slutligen kommit ikapp oss för att skilja oss åt, och jag vet att det kommer vara förevigt. För sista gången någonsin borrar jag in min näsa i hans päls. Jag drar in hans lukt och känner samtidigt den mjuka pälsen mot min blöta kind. Alla mina sinnen jobbar på högvarv för att samla så många intryck och minnen som möjligt, innan det är tid för mig ta farväl och bege mig av hemåt. Och det sista gör är att viska de tre vackraste ord jag vet i hans öra. Jag älskar dig. 

 

Den dagen vi öppnar upp dörren för våra husdjur, och bjuder in dem till våra hem, blir de också en del av familjen. Vi tar dem till våra hjärtan, knyter våra band med dem och älskar dem villkorslöst. Men samma dag som vi bjuder in dem till våra hem och vår familj, vet vi också att vi en dag i framtiden måste ha modet och förnuftet att ta ett avgörande beslut om deras liv. Ett beslut om de fortfarande ska få vara eller inte vara. Ett beslut som gör så fruktansvärt ont, men som inte får styras av vår egen egoism. För samma dag som vi köper ett djur, köper vi oss också den fruktansvärda smärtan att en dag ta beslutet om att avsluta ett liv, oavsett hur ont det än gör.  

 

När ett djur blir sjukt eller på ålderns höst börjar bli halta och lytta, är det vi som djurägare som är skyldiga att se till att vår älskade vän inte lider i onödan. Det är vårat ansvar att ge djuret ett värdigt liv och ett värdigt avslut när tiden väl är kommen. De ska inte behöva bli både halta, blinda och döva innan vi som djurägare släpper vår egoism och tar beslut om att det är dags för en avlivning. För i grund och botten är det den mänskliga egoismen som håller kvar sjuka och gamla djur i livet, och med den gör vi dem inte en tjänst. Vi gör dem inte heller en tjänst att hålla dem vid liv för vår egen rädsla att känna stark smärta och sorg. Det ska kännas när djurets tid här på jorden är förbi, annars ska man inte ha ett djur i sin ägo. 

Den dagen vi köper oss ett djur, köper vi oss också skyldigheten att en dag avsluta deras liv, på ett värdigt sätt. Efter tolv år tillsammans fick slutligen lille Ville somna in. Och även fast smärtan över att han inte finns med vid vår sida värker i mitt bröst, att han inte längre glatt hälsar mig välkommen hem när jag hälsar på mina föräldrar, så vet jag att min mamma gjorde det rätta, men att det gjorde fruktansvärt ont för henne. Och jag vet att

både han och taxen Balder har fått mötas igen någonstans där uppe bland stjärnorna, för att tillsammans titta ner på dem som älskade dem av hela sitt hjärta.