Amatörkrönikören

 

Hat. Att hata eller bli hatad. Att hata hatet eller att älska hatet. Ett ord så många här på jorden inte förstår innebörden av. Ett ord som har en sådan kraft och en sådan styrka, som många tyvärr glömmer bort.

 

Jag sitter med med min telefon i handen. De senaste dagarna har det varit svårt att undgå den heta debatten mellan en känd musiker och en känd YouTube-profil, och ju mer jag läser om det, desto räddare blir jag. Folk från både höger och vänster har sagt sitt, lagt sig i, ventilerat och tagit ställning. De har varit för eller emot. Stått någonstans på mitten, eller inte brytt sig ett enda dugg. Diskussionerna har varit heta, socialamedier har fyllts till sin bredd med åsikter och kommentarer, gillanden och ogillanden. Men det har också kostat sitt pris. Ett pris som har fötts fram ur helvetets flammande eld och som gett mer bränlse till den redan så hett brinnande debatten. Priset, det är hat och hot.

 

Vi har turen att leva i ett land som har demokrati. Vi har rätten att rösta fram de som ska styra vårat land. Vi har rätten att läsa kritserande artiklar om landets styrande regering, utan att de har lagt sig i och censurerat vad som får skrivas och inte får skrivas. Vi har enligt grundlag, rätten att säga vad vi tycker. Vi har rätten att framföra vår åsikt om saker och ting. Men får vi, och kan vi göra det, till vilket pris som helst?

 

Rätten till yttrandefrihet är verkligen någonting vi ska använda. Vi ska utnyttja den och vara stolta över den, för det är tack vare den, som vi får vara med och påverka, bestämma och uttrycka oss. Tack vare den, kan vi stå upp för och hjälpa människor som behöver hjälp och stöd, när de har fastnat i händerna på orättvisan. Men borde vi inte vara mer rädda om den, och använda den på ett bättre sätt än vad vi gör idag? För idag missbrukar vi yttrandefriheten, samtidigt som vi kränker, hotar och uttrycker vårat hat för andra människor. Har inte vårt sätt att använda yttrandefriheten tagit ett steg för långt, i helt fel riktning? Yttrandefriheten ger oss rätten att yttra oss, men inte rätten att hata och hota andra.

 

Att hata en annan person är starkt. Lika starkt som att älska någon. Och att hat föder mera hat, är väl knappast någonting nytt. Vad vår värld behöver är mera förståelse. För andras tänkande, för andras språk, för andras känslor och för andras religioner. Ja, vi behöver helt enkelt mer förståelse för allt och för varandra. Att en hel värld bara kan fyllas med rosa, fluffiga kaniner som sprider kärlek överallt, är bara naivt att tro. Det är också naivt att tro att Amor skulle frälsa hela världen från hat med sina små hjärtformade pilar. Det förstår väl varenda en, att stackars Amor skulle behöva sjukskriva sig, redan innan lunch, under första arbetsdagen.

 

Nej, vad världen behöver är mindre hat, mera kärlek och en massa mer förståelse. Och vi behöver börja hos oss själva. Vi har inte rätten att begära att folk ska förstå och acceptera oss fullt ut. Vi är alla olika. Vi kan inte tyckta om allt och alla i hela världen. Lika lite som att allt och alla skulle älska oss själva. Men ju mer förståelse vi har för varandra, desto lättare är det att respektera varandra. Och om vi själva inte har förståelse för andra. Hur kan vi då räkna med, att andra ska ha förståelse för oss?