Amatörkrönikören

Jag granskar mig själv i den stora spegeln. Valkarna på min kropp har fördubblats till dubbel storlek, och den bleka huden får ljuset i den lilla provhytten att studsa fram och tillbaka mellan spegeln, väggarna och mig själv, ungefär som om jag vore en jättelik reflex. Plagget som så satt så snyggt på provdockan ute i butiken, sitter så illa på min kropp, att det nästan får mig att gråtandes springa ut till underklädsavdelningen för kvinnor, och rycka åt mig närmsta korsett. Jag vet inte var det är för förbannelse över H&M:s, Kappahls och många andra klädbutikers provrum, men en sak är i alla fall säkert. De är inte byggda för att öka kärleken till den egna kroppen och absolut inte gjorda för att man ska vilja köpa sig nya, snygga kläder. Ironiskt nog, med tanke på att det faktiskt är det som är klädbutikernas affärside´.  

 

I dagens samhälle ligger god hälsa, bra mat och träning i stort fokus, vilket är en bra utveckling då allt fler barn och vuxna drabbas av karftig övervikt och dödlig fetma. Men någonstans i det som är tänkt att främja ett hälsosamt liv, går det överstyr. Det enda som räknas är smala midjor, pumpade muskler, onaturligt stora bröst och extremt fasta rumpor. Har du inte det, har du ingenting att komma med. I mataffärerna lyser skvallerblaskornas löpsedlar upp butiken med rubriker som "Så blir du smal på 10 dagar" och "Ät dig smal - den rätta kosten för ett hälsosamt liv". Allting ska gå så fort, och helst ska du gå ner flera kilon på en mycket kort tid, vilket enligt mig är helt fel taktik. Viktnedgång ska få dig att må bättre, men man ska skynda långsamt för att i längden kunna fortsätta leva bra och samtidigt behålla den nya vikten. Tyvärr så stannar inte samhällets utseendehysteri vid vikt och hälsosam mat, utan tar med oss ända in till plastikkirurgernas operationssalar och tandläkarnas behandlingsrum, där tusentalskronor läggs ut på diverse skönhetsoperationer och tandblekning. 

 

Vi har nog alla nått eller några mindervärdeskomplex för den egna kroppen, och jag tror inte att det har så stor betydelse om du är man, kvinna eller hen. Komplexet har liksom inget kön. Det finns hos oss flesta, och samhället är inte sen med att späda på det. Redan som barn blir vi hjärntvättade till att vi ska klä oss och se ut på ett visst sätt. Att det finns en standarkropp som vi alla slutligen ska uppnå. En kropp skapad av människan, men långt ifrån skapad för hen. Kläder ska sys efter de standardmått som har tagits fram. Viktkurvor, BMI-skalor och fettmätningar talar om för oss ifall vi passar in i ramen för standardkroppen. Gör vi inte det, får vi snabbt också veta om det. 

 

Vi har alla blivit födda i en kropp, som vi är skyldiga till att vårda på ett bra sätt. På ett sätt som får oss att som egen person att må bra, både fysikt och psykiskt. Vi är alla olika och kommer så att alltid förbli. Vissa trivs lite bättre med att vara kurviga med små valkar här och där. Andra med att vara smal och smärt. Så länge vi vårdar vår kropp och vår själ som det vackraste tempel vi någonsin har klivit in i, för att under en mycket lång tid, aldrig kliva ut ur. Livet är för kort för att passa in i ramar som andra har snickrat ihop. Livet är för kort för att inte anvnjuta en fika av något slag, lite då och då och i all sin enkelhet, tllsammans med vänner och familj. Livet är för kort för att lägga ut tusentals kronor på korrigera små skönhetsfel som vi alla faktiskt har blivit födda med. Lite snett är faktiskt också rakt.