Amatörkrönikören

Tre dagar har gått. Ett land, en nation och ett Sverige som en gång i tiden var ett fritt land, är fortfarande i chock. Oskyldiga liv har ryckts bort. Familjer, vänner och nära och kära har förlorat de de älskar. Elevassistenten Lavin och eleven Ahmed föll offer för rasismens hårda grepp och idioti. Två oskyldiga personer som för andra betydde så oerhört mycket. Två personer som lämnade sina hem på morgonen, för att aldrig mera återvända hem igen. Gråten hänger sig kvar i halsen, och jag kan inte riktigt sätta fingret på varför jag reagerar såpass starkt som jag gör. Kanske ör det för att jag själv jobbar i skolan vän. Kanske är det för att jag själv har en lillebror som är lika gammal som den mördade Lavin. Kanske för att allt är så fruktansvärt och att det som aldrig fick hända, faktiskt hände. 

 

Sverige är inte längre ett land i mörker. Det brinner utav bara helvete! Och på vissa ställen bokstavligt talat. Hatet, rasismen, nazismen och föraktet för andra människor sprider sig som en löpeld, och gnistor av främlingsfientlighet blossar upp till eldar över hela vårat land. Högerextremismen växer sig allt starkare, och låter dessutom sina rötter slå rot i allt yngre åldrar. Vi måste få ett slut! Ett stopp! Vi måste sätta ner båda våra fötter och säga "Det räcker nu!". Gör vi ingenting nu, är jag rädd att det land som så länge varit befriat från krig och dessutom har varit en förebild för andra länder ute i världen, snart går oss förlorat. Och det inte p.g.a. vår mångkulturella syn och öppenhet för andra människor, utan p.g.a. allt det hat och agg jämtemot andra människor som så många hyser.  

 

Det är inte vart vi kommer ifrån, vilket kön vi har, vilken religion eller inte vi tror eller vilka vi blir kära som avgör vilka vi är, utan alla de val och handlingar vi gör som person. Och allt för många invandrare får ta allt för mycket hat och skit. Dessa människor som har flytt från krig och död, för att hitta sig en plats att leva i trygghet. Dessa människor som allt för många tittar på med äcklad min och tysta säger för sig själv: De där borde inte få vara här! De där har ingenting här att göra!
De där, är människor, precis som du och jag. De där, är människor som upplevt saker som många av oss inte ens har varit i närheten av att uppleva! De där, har gett allt sitt hopp och sin tro till vårat land, för att ge sig själva och sina familjer en andra chans och en chans till att överleva. De där, som har drivits på flykt av maktgalna och blödtörstiga ledare, som utan att blinka, dödar tustentals och åter tusentals människor bland civilbefolkningen. Det är inte "De där", invandrarna, som är kärnan i problemet. Det är inte "De där" som ska ställas till svars i första taget. Istället borde vår onda uppmärksamhet och vår kritik riktas mot de i ledande positioner ute i världen. Mot de som fortsätter att tillåta krig och död, och mot de länder där medmänskligheten lyser med sin frånavro och där de har stängt alla sin gränser mot omvärlden.

 

Rasismen i Sverige växer sig allt starkare, och det är också den som grundar mycket till den oro och de upplopp som sker i vårat avlånga land. Rasismen, som tror sig att metoden "den brända jordens taktik", gynnar till ett grönare och ett bättre Sverige. Rasismen, som den senaste tiden satt asylboenden i brand och som senast i torsdags bragt två unga människor om livet. Jag skäms. Jag mår illa. Och jag känner mig äcklad.