Det gåtfulla folket
Jag stannar upp för en minut. Tittar på min tvååriga brorson som i täckbyxor och jacka jagar den blå bollen. Luften känns kall och den grönrandiga mössan på hans lilla hjässa får hans öron att sticka ut och gör honom till en kopia av Toker. Jag ser hur hans små ben kämpar på i det fuktiga vårgräset och när han slutligen är ikapp bollen, tar han upp den och kastar iväg den ännu en gång. Och efter bollen, ja, då kommer han. Jag iakttar honom uppifrån och ner, och faller för några sekunder djupt in i mina egna tankar. Vad rör det sig egentligen för tankar under den lilla grönrandiga mössan, långt innanför den lilla tvååriga pojkens hjässa? På vilket sätt ser han världen? Och vad här i världen kan han se som inte jag kan? Han är ett barn och han tillhör det gåtfulla folket. Eller?
Vi har nog alla någongång i livet hört talas om ordspråket "Carpe Diem", eller "Fånga dagen". Ett ordspråk, som vi inte bara har lyckats tjata ut som en av alla de där sommarplågorna, utan också är fruktansvärt dåliga på att leva upp till. För i ärlighetens namn så är faktiskt min tvååriga brorson bra mycket bättre på att fånga alla sina dagar i veckan än vad jag, hans 23-åriga farbror är. Medan han lever dag för dag, och låter kottar, bollar och kritor bli dagens perfekta verktyg att både skapa och fånga sin dag med, sitter jag själv med en psykisk och fysisk almenacka och försöker fånga in de fyra nästkommande veckorna i mitt liv. Dagen i sig är redan planerad. Kanske inte nerkladdad och planerad helt och hållet och bokstavligt talat svart på vitt, men nog så illa i inrutade vardagsrutiner. Jobb då, mat där och träning så. Jag vet på ett ungefär hur min dag kommer att se ut från det jag vaknar tills det att jag kryper ner tillbaka i sängen igen. Och att vara allt för spontan har jag inte planerat in någon lucka för. Det är kanske inte så konstigt att det känns som att livet levs fredag eftermiddag och måndag morgon, och att tiden där emellan susar förbi som naturen utanför ett X2000-tåg.
Att tiden rusar förbi i ljusets hastighet råder det inga tvivel på. Men det var skillnad förr. Förr, då man var liten och fångade dagar med vänner, lek, fantasi och små grodyngel. Förr, när tio veckors sommarlov kändes som en evighet och man hade all tid i världen. På tio veckor idag hinner man knappt göra hälften av det man vill göra. Förr, när väntan på julafton kändes som år och där timmarna i väntan på jultomten var de längsta timmarna på hela året. När man äntligen får tid att börja njuta av julens frid idag, är det dags att plocka fram påskpyntet. Förr, när midsommarnatten kändes magisk bland sju sorters blommor och daggigt, nyklippt gräs. Idag, där sill, midsommarstång, grillning och femkamp ska hinnas med innan det utlovade regnet öser ner från himlens alla vidöppna kranar. Förr, när jordgubbar och grädde blåste liv i gomseglet. Idag, där en liter jordgubbar köps med i farten utanför mataffärern och äts upp i bilen på vägen tillbaka till jobbet efter en timmes lunchrast.
Jag tittar på min brorson som tappert kämpar med den blå bollen. Han kastar den mot mig. Jag ser hur den rullar fram till mig och stannar precis framför mina fötter. Jag ger den en lätt spark och den rullar tillbaka till sin rättmätige ägare. Jag ser på honom igen, ler inombords och jag inser att det är inte han som tillhör det gåtfulla folket, utan jag själv.
