Amatörkrönikören

Det lackade inför jul. Julen kom. Julen drog förbi. Själv springer jag runt i ett förvirrat tillstånd inne på köpcentrat. Lackandes. I min egen svett. Som vanligt har jag prioriterat stil före bekvämlighet. Eller rättare sagt, fåfänga före vett. Så här i efterhand kändes mitt val av kläder, bestående av ulltröja, ullrock och vinterkängor, inte helt genomtänkt. Inte heller som särskilt bekvämt att bära mitt bland hysteriska människor på mellandagsrea. Det blev, utan att gå till överdrift, lite varmt. Med en suck slår jag ner baken på en stor sittmöbel. Jag andas ut och skäller tyst på mig själv. Runt omkring mig rusar folk förbi. Barnfamiljer med skrikiga ungar, sura pensionärspar som gnäller på varandra och shoppinggalna ungdomar som "bara måste" handla slut på julklappspengarna innan årets slut. Jag känner hur moraltanten i mig sakta öppnar sin dörr på glänt för att säga sitt om saken och det är med en stor kraftansträngning jag får mota henne i dörrspringan. Om bara ett par dagar har även 2016 nått sitt slut och tiden för ett nytt år att ta över stafettpinnen är kommen. 

 

Det är med en viss skrivarkramp jag försöker sammanfatta mitt 2016. Lusten och tiden till att får ner något vettigt på pränt genom mina tangenter tycks på något vis saknas. Kanske är det för att tiden har en förmåga att bara rinna iväg, och att tiden för att reflektera var den tar vägen och vad man gör med den, blir mindre och mindre för var år som går? Kanske är det den där välbekanta känslan av att livet bara har rullat på i gamla hjulspår, och att 2016 har varit ett år, precis som alla andra år? Att 2016 inte alls har levt upp till de förväntningar man hade, och man där med väljer att lägga det i arkivet märkt med "År utan speciell betydelse"?

 

Utan att framstå som allt för deprimerande eller glädjedödande, så måste jag nog motvilligt erkänna att 2016 har varit ett ganska oroligt år. Både personligt och där ute i världen. Människor har genom terrordåd tagit livet på helt oskyldiga människor, som med oturen i hälarna bara befunnit sig på fel plats, i fel tidpunkt. Ett USA som just detta år har valt en president, vars åsikter känns omoderna och ohumanitära. Människor och djur, som i min egen och i mina vänners närhet, lämnat oss för gott. Kärlek, som hos mina närmaste vänner, blommat upp, slagit rot eller vissnat. Tankar, ovisshet och osäkerhet som har fått min egna vardag ur balans och fått mig att ifrågasätta mig själv om vem jag är eller vad jag vill, ett flertal gånger. 

 

Kanske är arkivet "År utan speciell betydelse" vid närmare eftertanke ändå fel plats? Kanske det hellre ska ligga i arkivet märkt med "Mellanmjölks-år"? År, som inte har stuckit ut från mängden särskilt extremt, utan som för det mesta har trallat på i sitt vanliga tempo och i samma gamla hjulspår. År, som bara har flytit förbi utan att sätta allt för stora avtryck i livet, och istället har varit så där lagomt mellanmjölks-roliga. Lite så där mitt emellan bra. Inte det att 2016 har varit någon katastrof eller bara missär och elände. Det finns många, många ljusa stunder jag väljer att plocka ut och arkivera i en finare mapp. Stunder som jag har fått uppleva tillsammans med människor jag håller nära mitt hjärta, och upplevelser jag har fått bevittna på hemmaplan och i fjärran land. 

 

Oavsett hur jag väljer att arkivera mitt 2016, så hoppas jag att du hittar en roligare eller mer spännande mapp att arkivera ditt 2016 i. Och har du inte hittat den perfekta mappen än, är det hög tid att kila ner till arkivet och rota fram den. För på lördag är det dags. Dags för oss alla att akrkivera ännu ett år. Dags för oss alla att låta 2016 smita ut genom bakdörren, samtidigt som vi varmt välkomnar in 2017 genom huvudentrén. Och jag känner mig redo. Redo att släppa taget om det som varit och ställa in siktet på det som komma skall. Ytterligare ett brorsbarn, upplevelser med personer som står mig nära, och framförallt, ännu ett år med dem som betyder som allra mest för mig! 2017, here I come!