Amatörkrönikören

Runt luchbordet på jobbet sitter jag och några kollegor, som vi detta tillfälle är en majoritet av kvinnor. Av någon anledning har vi halkat in på ett tungt diskussionsämne. Vi pratar om våldtäkt, och hur ett gäng killar inte blivit dömda för att ha utfört en gruppvåldtäkt mot en ensam tjej, då de enligt uppgifter "endast" hade förgripit sig på henne en i taget, och inte alla samtidigt. Jag känner att lunchen jag slängde i mig för några minuter sedan inte alls smakar lika bra som den gjorde då och jag kommer på mig själv att jag sitter där med en känsla av skuld och skam. Skuld och skam äver att tillhöra det manliga släktet. Jag skäms och mår illa över att utanför jobbets dörrar, i världen där utanför, finns det människor som anser sig ha rätten att ta det de vill ha av andra. 

 

Någonstans på vägen har vissa män tappat både vett och förstånd. Och inte nog med att vissa har blivit blinda av sitt eget begär, så verkar det inte bättre än att deras lust även har att sig på hörseln och försämrat denna rejält! Så rejält, att de verkar ha förbannat svårt att höra skillnaden på ett "Ja" och ett "Nej, jag vill inte! Låt mig vara!". Att vissa av dem också har mage att i en rättegång, mitt framför kvinnan de förgrep sig på och kanske har gett psykiska men för livet, samt dennes nära och kära, hävda att de inte förstod att hon inte ville. Att hon inte varit nog tydlig med att säga ifrån, säga nej, trots att hon gjorde detta minst fyra gånger. Fyra stycken nej, som är fyra nej för mycket. För det ska inte behövas ett nej. Man ska förstå ändå!

 

Så kära kvinna. Moder Eva, syster Sol, mamma, bästa vän, kvinnorna i min trappuppgång och mina kvinnliga kollegor. Kära kvinna jag möter på stan, som kör bussen jag åker med eller som kanske kommer vara min framtida chef. Kära kvinna, som i framtiden kanske räddar livet på mig i en operationssal eller som kommer att undervisa mina framtida barn. Kära dotter, som ännu inte finns i mitt liv, men som en dag kanske kommer sitta med mig vid mitt frukostbord och kalla mig för pappa. Förlåt!

 

Förlåt, för att du känner dig osäker och otrygg varje gång du kliver av bussen och ska gå den korta vägen hem. Förlåt, för att du hela tiden måste ha planer som har fått sina namn av hela alfbetets bokstäver, ifall det värsta skulle inträffa de gånger du är ute i motionsspåret. Förlåt, för att du måste gardera dig med självförsvarssprej, överfallsalarm och säkerhetsappar. Förlåt, för att du under din kvällspromenad inte kan bära dina nycklar i fickan som så många andra, utan att du måste ha dem redo i handen för att snabbt använda dem som förstärkning vid ett eventuellt självförsvar. Förlåt, för att det är du som måste betala, i både tid och pengar, utbildningar i självförsvar, när det i självaverket borde vara andra som skulle gå utbildning i sunt jävla förnuft. Förlåt för att jag, som helst av allt också vill komma hem och sova så fort som möjligt, får dig att gå snabbare och får ditt hjärta att slå fortare när vi kliver av bussen samtidigt och ska åt samma håll. Förlåt, för att du inte kan gå ut på krogen för att dricka gott och ha lite kul, utan att vara nervös för att få skumma saker i drinken och inte vara säker på om du ska bli antastad eller inte på dansgolvet.

 

Förlåt, för att MÄNniskan berövar dig frihet och trygghet. Förlåt, för att MÄNniskan inte visar dig mer respekt och värdighet. Förlåt, för att MÄNniskan inte vet bättre att ett nej egentligen inte ska behövas, utan att man ska förstå ändå. Och förlåt, för att MÄNniskan inte förstår att ett nej alltid är ett nej!