Det eviga sökandet
Med stor vana bläddrar jag igenom listan i min mobil. Sommarpratare efter sommapratare bläddras snabbt förbi under mina fingrar. En efter en sorteras de ut. Redan lyssnat på, för okänd för mig, för jobbig att lyssna på osv. Tillslut faller valet på en radiopratare på P3, Hanna Hellquist. Donnan från Värmland som med sin bitterhet, glädje och humor lockar mig till skratt varje gång jag hör henne på radion. Jag pluggar in mina hörlurar i telefonen och trär dem sedan över öronen. Jag låser min dörr till lägenheten och ger mig ut i den ljumma vårkvällen. Luften doftar av vårens blommande syréner och med raskt tempo ger jag mig ut på en långpromenad.
Jag kan vid första intrycket kanske verka vara en relativt lugn person. En person som gärna håller sig lite på avstånd och som observerar personer vid nya möten. Speciellt om jag träffar nya personer tillsammans med en gammal bekant. Det är inte det att jag står och trycker i ett mörkt hörn någonstans, med skuggiga ögon och med ett streck till mun, utan mer bredvid den jag redan känner med ett litet leende på läpparna utan att säga allt för mycket i onödan. Det är så jag tror att jag ser ut iallafall. Men vad vet jag. Jag vill helst göra en grovanalys av den nya personen. En liten forskningsstudie på några minuter, lite på avstånd och lite i det tysta. Allt för att försäkra mig om att den nya människan framför mig inte helt plötsligt ska göra ett utfall och styckmörda mig direkt på plats.
Utåt sett kanske jag verkar en aning lugn, men på insidan spelas helt andra melodier. De senaste åren har en rastlöshet tornat upp sig inom mig och jag har svårt att vara stilla allt för länge. Jag svårt att sitta stilla en hel dag och inte gör någonting och jag är ständigt på jakt efter någonting att göra. Det behöver inte vara något stort. Bara det är något som man kan slå ihjäl lite tid med. Det kan vara allt från att tvätta, dammsuga, träna eller besöka någon jag känner. Vad jag också ägnar mig åt är ett evigt sökande. Ett sökande efter nytt, någonting jag inte har upptäckt sedan tidigare. Jag kan ägna många och långa minuter på att söka nya låtar eller artister på Spotify eller bläddra igen listan med nya, oupptäckta sommarpratare. Flera gånger om dagen surfar jag in på både Hemnet och Blocket i jakten på ett nytt hem där jag skulle tänka mig att flytta in.
Vi människor har en viss tendens till att ständigt söka efter svar som vi aldrig någonsin kommer att få svar på i förtid. Svar som kommer komma till oss när tiden är den rätta. Ändå söker jag konstant dag ut och dag in min mening med livet. Jakten på svaren om vår framtid söks både högt och lågt. Vad vill vi bli? Vad ska vi bli? Vad ska vi göra med våra liv? Vilka har vi varit och vilka kommer vi att bli? Och framförallt, vilka är vi egentligen? Det eviga sökandet kan få oss gå en smula över gränsen. Men det enda svar vi vet här, just nu, är att de gånger vi får svar på allt sökande, är de gånger vi står inför ett fait accompli.
