Amatörkrönikören

Solen skiner och ute känns luften ren. Runt knuten nalkas hösten och det märks både på morgon och kväll att ljuset sakta sipprar bort allt tidigare. Jag sitter på en av Karlstads stadsbussar. Solen lyser genom fönstret och träffar mitt ansikte. Den värmer skönt och runt omkring denna jättestora, guldgula boll ser jag den blå himlen. Utanför fönstret ser jag hur buskar, träd, hus och människor susar förbi. Jag vänder sakta min blick mot sätet bredvid mig och möts av ett leende. Ett leende som får mitt hjärta att slå några extra slag och som värmer min kropp mer än solens gula strålar.

 

Personen som sitter bredvid mig betyder mycket för mig. Och trots att vi inte har känt varandra i mer än ett par år, är han en person som satt sitt avtryck i mitt liv redan från första dagen. En person, ett människoliv, som jag skulle kunna offra mitt eget liv för och som på något vis får mig att älska helt villkorslöst. Under den grönrandiga mössan skymtar jag den solblekta, blonda kaluffsen, och för stunden finns inga andra än han, jag och världen där utanför. Tyst för mig själv upptäcker jag allt fler och fler detaljer. Små drag i hans lilla ansikte, som tydligt visar omvärlden hans blodsband. Ögon, mun, näsa. Hans sätt att gå. Hans sätt att sitta. Någonting i hans ansikte avslöjar vilka som är hans mamma och pappa.  Detaljer som påminner mig om min egen bror och hans sambo. Detaljer, som samtidigt gör min brorson till sin egen individ.

 

Redan i tidiga tonåren bestämde jag mig för att inte bli som mina föräldrar. De var pinsamma, jobbiga, krävande och jag tyckte att de inte alls förstod mig och mina behov. De var för det mesta uråldriga i sitt tycke och smak, och liknande mer en grottmänniska i sitt tänkande än en modern homo sapiens sapiens. Det fanns aldrig på min världskarta att jag skulle bli som dem! Över min döda kropp! Jag skulle vara min egen person, min egen individ och göra i princip allt i raka motsatsen jämfört med mina päron. Men som så många vet. Äpplet faller inte så långt ifrån trädet. Eller rättare sagt, päronträdet?

 

Det är med skräckblandad förtjusning jag kan höra mig själv låta eller säga saker på samma sätt som mina föräldrar har gjort och gör. Hur jag ensam kan sitta på ett café och för mig själv plötsligt inse hur lika min egen pappa och farfar jag är i både blick och hållning. Hur jag i ett samtal med en kompis plötsligt kan fälla en kommentar och inse hur lika både mamma och mormor jag precis lät. Hur tonfall, resonemang, sätt att gå, sätt att tänka och sätt vara på, i vissa stunder om och om igen påminner mig så mycket om dem. Att jag speglar mina föräldrar genom mig själv.

 

Vi flesta gör någon typ av tonårsrevolt. Sätter oss på tvären, leker rebell och gör allt vi inte får för göra för våra föräldrar. Vissa mer, andra mindre. Men oavsett hur mycket vi revolterar så kommer vissa små detaljer avslöja vilka vi är uppväxta med. Vilka som har uppfostrat oss och tagit hand om oss som små. Lyckligtvis är vi alla vår egen person, men oavsett hur vi vrider och vänder oss så har vi alltid rumpan bak. Vi kommer inte kunna förneka helt och hållet var vi kommer ifrån. Det har ungefär samma effekt som att springa ifrån sin egen skugga. 

 

Så jag ser på min brorson. Studerar hans detaljer. Detaljer som speglar generation efter generation. Detaljer som har följt båda hans och mina förfäder och som idag är en del av dem vi är. Och jag känner mig glad och stolt. Glad och stolt över att jag har just de föräldrar jag har och att jag då och då faktiskt får vara lite lik dem.