Kärlek utan kyssar
Det var med nöd och näppe jag hann fiska upp det sista russinet ur glöggen innan julen hade rusat förbi. Eller ja, rusat förbi känns som en ganska mild liknelse. Det var som att julen dök upp och försvann lika fort som en månadslön. Jag hann precis snudda vid den innan den var borta, likt som detta år. Årskrönikor och sammanfattningar av 2017 dyker på diverese ställen både här och där, och så även här hos mig på Amatörkrönikören. Med en stor risk att framstå som klyschig, så hör det liksom till att blicka tillbaka på året som har varit och lätta på sitt hjärta kring de förväntningar man har på det nya året. Jag känner mig lite som en orm med ett gammalt skinn. 2017 sitter ännu kvar men känns en aning grådassigt och lite obekvämt och löst sittande. Det är dags att skrubba sig fri och ömsa fram 2018.
Om jag med en bit av låttext skulle sammanfatta mitt 2017, skulle det bli ur Gösta Jonssons landsplåga "Kaffe utan grädde" från 1938. Kaffe dricker jag ju visserligen alltid utan grädde, men jag tänker mer på raderna efter. "Kaffe utan grädde, är som kärlek utan kyssar...". För lite så har mitt 2017 varit. Fullt av kärlek, men utan kyssar. Här skulle jag kunna sammanfatta året som gått i ett enda stycke, men för att verkligen få tänka till själv och reflektera över vad jag faktiskt har fått vara om, får ni stå ut med att jag månad för månad kommer plocka fram de mest betydelsefulla händelserna, både glada, likgiltliga och kanske sorgsna. Så håll i er, för nu åker vi.
Januari, årets allra första månad. En ny början, men också ett avslut och ett farväl en människa, när min biologiska morfar begravdes. Morfar och jag hade ingen nära relation till varandra. Eller, det är nog tveksamt om vi hade en relation alls. Han var speciell min morfar och han var en människa jag aldrig kunde älska. Jag hatade honom inte, men jag älskade honom inte heller och kanske är det därför jag aldrig har känt någon sorg över att han inte är livet. Någon jag däremot älskar är min ena bästa vän Linnéa, och tillsammans åkte vi upp till Stockholm för shopping, hotellvistelse, god mat och den fantastiska muikalen Phantom of the Opera.
Februari bjöd på skratt och värme, med besök hos min älskade vän Tove, som då bodde i Norge. Tillsammans gjorde vi Norge osäkert genom att praktiskt taget befinna oss i samma land samtidigt. Tove och jag lärde känna varandra på gymnasiet och den vänskap jag har med henne idag går inte att sätta ett pris på. Tack Tove Horsten Torsten, för att du alltid finns där och för att du är du! Jag älskar dig! Många fler skratt blev det också när jag och mamma var på Jonas Gardells föreställning. Under några timmar växlades skratt och gråt. Och mitt tips till dig som inte har nått planerat för nästa år är att gå och se Jonas Gardell!
I mars släppte nog hela livet taget om gränserna och allting hände inom loppet av 31 dagar. Fårfesten i Kil avverkades i rasande fart med fem föreställningar av dess modeshow under ledning av bästa Täpp Lars. Gänget han styr över är kanske inte de mest professionella, men fy sjutton vad vi har kul allihopa! Vi är som en galen familj som några veckor om året ses för att släppa loss tillsammans och bjuda på oss själva, och i mars får vi äntligen träffas igen! Gänget, jag längtar efter er! Och den 15 mars, mitt under Lilleruds prisregn på UF-mässan i Kristinehamn, fick jag världens bästa sms. En bild på en nyfödd liten Wille, mitt andra brorsbarn, och där och då flyttade ännu en älskad människa in i mitt hjärta.
April och på min bästa väns Louise födelsedag kör en lastbil in i Åhléns-huset på Drottningatan i Stockholm. Jag och resten av Sverige stannar och upp gapar. Ett terrorattentat?! Här?! Såndant händer väl inte?! Dessvärre var det någonting som hände hos oss och jag tror vi alla insåg hur sköra vi är. Otroligt nog visade vi också att vi är enade som människor och aldrig låter oss kuvas av idioters handlingar och att vi tillsammans står starka när det värsta har hänt. Lyckligtvis avrundades mitt april på ett detso gladare vis, då jag i full Babsan-look-a-like-mundering traskade iväg på 50-års fest prydd av glitter och glamour. Dock tyckte inte mina fötter att livet var så mycket glitter och glamour, efter en hel kväll instängda i ett par högklackade skor.
Sköna maj vek runt hörnet och bjöd på födelsedagar och en ganska vardaglig vardagslunk. En resa med jobbet till Stockholm avslutades med några siffor mindre på lönekontot, men med desto mer kläder i garderoben, glada minnen i knoppen och sköna skratt i magen. Ett perfekt sinnestillstånd när maj lämnade över till hektiska juni. Vi firade ena kollegan, som fyllde jämna år, med god mat och dryck. Studenten brändes av och stolt såg mina två adapter lämna skolan bakom sig för att ge sig ut i vida världen på egna ben. Själv blev jag kvar med nya arbetsuppgifter och goa kollegor. Midsommar firades i vanlig ordning hos mormor och Tore i stugan utanför Mariefred och innan när juni sakta försvann den 30:e dagen, hade jag både hunnit springa på visning, köpt ny bostad och sålt min dåvarande lägenhet.
Juli hade med sig ett längre Norgebesök i bagaget och väl hemma igen var det dags att fira min vän som hade fyllt 25. Vi överraskade med en spa-kväll och just i samma ögonblick vi ivrigt tänkte korka upp bubblet för att fira, släppte hon bomben att hon sambon Martin väntar sitt andra barn i mars. Förvånat tittade vi på henne, innan vi alla brast ut i glädjetjut. Ensam reste jag upp till Stockholm för att få ta del Pride. En hel helg med glitter, värme och massa kärlek. En magisk helg som jag aldrig kommer att glömma. Augustimånen bytte plats med julisolen, och det var åter dags att återvända till jobbet och dagarna blev snabbt sysselsatta med rutiner och kära återseenden med goa kollegor.
Dop av lille Wille fick inleda september innan det var dags att packa ihop hela bohaget för att bege mig av till min nya bostad, hela två hus bort från min dåvarande bostad. Grannarna i området måste ha tyckt att jag såg galen ut, när jag sprang med flyttkartonger och möbler från det ena stället till det andra. Och som några notes till mig själv vill jag bara säga. Nästa gång du flyttar Johan. Städa tidigare! Packa tidigare! Planera bättre! Då kanske du slipper leva med kartonger som sambos stora delar av oktober, då du ändå har fullt upp med jobb och att förbereda dig mentalt för kommande månad. Mitt i hela flytten nedkom min fina Klara med en liten Stella, och jag fick den stora äran frågan att bli gudmor. Ja du läste rätt, gudmor. Fråga inget mer. Skönt nog infaller älgjakten i oktober och för en dag kan jag bokstavligt talat fly till skogs med min pappa, för att under en dag sitta i skogen och dricka varm choklad, äta äggmacka och spana efter älg, precis som när jag var liten.
November kändes lika tung som vanligt, men lika förvånansvärt klaraade jag mig igenom månaden även i år. Kanske tack vare att min kollega Helen och jag ogillar november lika mycket, och peppar varandra hela vägen fram till december. Helt grå och tråkig blev i alla fall inte november, då jag släpade med mig Karin och Åsa på den glittriga och helt makalösa dansikalen "Dansa samba med mig". Tack Tobias Karlsson, Björn Törnblom med många fler för en fantastisk show!
Och här sitter jag nu med endast 1 1/2 dag kvar av december och år 2017, inlindad i en filt med en tekanna bredvid mig som värsta poeten. Några nyårslöften tänker jag nog inte avlägga imorgon, eftersom att jag vet att jag bara blir besviken när jag inte kan hålla dem. Vad jag däremot kan lova är att 2018 kommer bjuda på nya små liv. Kärlek har präglat mitt år och jag är evigt tacksam till alla fantastiska och fina människor jag runt omkring mig. Och kanske. Kanske får jag dricka kaffe med grädde tillsammans med kärleken som ger mig kyssar. Den som lever får se.
Gott nytt år!