Amatörkrönikören

Allt som oftast när jag besöker olika platser, funderar jag alltid på hur det var att leva där för flera hundra år sedan. Hur såg det ut? Vilka människor levde och verkade där? Vilka byggnader fanns och vilka hade ännu inte sett dagens första ljus? Jag har ett ganska stort historieinstresse och drömmen vore att en dag få resa tillbaka till platser med en tidsmaskin. Tänk att få kliva ur maskinen och under en hel dag, helt onsynlig, få skugga historiska personer så som Gustav Vasa, stadens lokala bagare eller bondefamiljens slitsamma vardag. Tänk att kunna resa tillbaka till platser och på egen hand få känna av klasskillnaderna mellan rik och fattig. Tänk att få kunna resa tillbaka i tiden för att på egen hand få känna av all den ångest, rädsla och panik som borde ha infunnit sig hos människorna i andra världskrigets koncentrationsläger. En tidsmaskin skulle vara det perfekta pedagogiska hjälpmedlet för oss alla till att öka våra kunskaper om hur dåtiden skapat vår nutid, och för att ständigt påminna oss om att vi aldrig får glömma historien. Och tro det eller ej, men tidsmaskinen är nu här. Inte på det sätt eller i den form jag hade önskat, men den finns mitt i bland oss, och många är inte rädda för att flitigt missbruka den.

 

Vi säger många gånger att vi aldrig får glömma vissa historiska händelser. Igår var det förintelsens minnesdag och jag är säker på att det förintelsen många i första hand tänker på när vi talar om att vi aldrig får glömma. Förintelsen, eller egentligen hela andra världskriget, tål att präntas in i våra hjärnor, så att vi ständigt påminns om hur fruktansvärt fel det kan gå när vi börjar göra oväsentliga skillnader på människor. Historien ska lära oss att inte begå samma misstag som dåtidens människor gjorde. Den ska lära oss utnyttja våra kunskaper och vår medmänsklighet på helt andra sätt än vad våra förfäder gjorde. Historien, eller livets tidsmaskin, ska lära oss att låta vår medmänsklighet, sympati, empati och kunskap ständigt gå före rädsla och okunskap. Dessvärre märker vi av allt fler människor, och däribland några av världens största ledare, som använder tidsmaskinen för att återupprepa historia som aldrig bör återupprepas. 

 

Överallt i vår värld blåser kalla vindar av hat. Vi delar upp människor och sätter ett värde på dem utifrån deras tro, vem eller vilka de älskar och från vilket land de kommer ifrån. Donald Trump väljer att bygga en mur för att stänga ute mexicanerna och för att skilja dem och amerikanerna åt. Herr Putin i öst ångar fram som en ångvält och spottar ur sig anti-gay-lagar både vitt och brett, och tar på så sätt bort rätten för Rysslands medborgare att älska vem de vill. Beslut som ger ringar på vattnet och får allt fler länder att kriminalisera all kärlek som inte är heteronormativ. Donald Trump vill ta bort kvinnors rätt att välja om de vill behålla ett barn eller inte, och här i Sverige står barnmorskan Ellinor Grimmark i fokus, eftersom hon utifrån sin tro vägrar hjälpa andra kvinnor med abort. Ellinor ska ha all rätt till sin egen tro. Men någonstans måste vi kunna skilja på privatliv och profession. Skulle vi exempelvis tolerera att en hinduistisk troende lärare vägrade undervisa sina elever om kristendom för att hen anser att det går emot hens egen tro? Skulle vi tolerera att en skicklig läkare inom landstinget, med sin tro fäst i Jehovas vittnen, inte skulle utföra en akut blodtranfusion på en patient, för att det går emot hens egen tro och värderingar?

 

Alla människor bör ha rätten att bestämma över sig själva. Visst ska det finnas både lagar och regler som bygger ramen för hur samhället ska se ut, men låt dem för bövelen inte sätta ett mindre värde på sådant som inte faller in i heteronormen och som inte är kristet och vitt i hudfärgen. Vi ska lära oss av historien och av dess misstag. Men vi får inte heller glömma bort dem som var före sin egen tid, och som kämpade för de rättigheter vi tar för givet idag. Vi ska ska minnas historien och vi ska lära oss av den. Vi ska hylla dem som kämpade för allas lika värde och de som kämpade för att vi som lever idag ska få leva fritt utifrån vilka vi är som personer. Tidsmaskinen som finns bland oss ska användas varsamt och för att förbättra människors liv och föra utvecklingen framåt. Inte missbrukas för att kunna återupprepa historia som aldrig får återupprepas och som får utveckligen att stanna upp, för att sedan snabbt börja gå baklänges. 

 

Vi är alla i grund och botten inte mer än människa. Vi alla känner känslor, vi älskar och vi hatar. Oavsett vem vi är eller vad vi är, är vi inte mer eller mindre värd än någon annan. Jag är säker på att alla vill bli respekterade för vilka de är och vi vill nog all känna en typ av tillhörighet. Vi vill att folk ska till viss mån ska rätta sig efter tradtioner och seder. Att vi ska lära oss olikheter av varandra. Men den stora frågan jag ställer mig är. Hur ska människor ha en chans att inkludera sig själva, när vi hela tiden väljer att exkludera dem?