Amatörkrönikören

En person, ett liv, en Johan, en blogg och en passion för att uttrycka sig i text. En blogg där krönikor från en amatör delas med resten av världen.

I den bästa av världar

Publicerad 2015-04-19 23:11:40 i Allmänt, jämställdhet, krönika, kärlek, minnen, personligt, vardag,

Jag blir lika förvånad, ledsen och förbannad varje gång någon liten duktig idiot till homofob uttalar sig om hur äckligt och onormalt det är med "icke heterosexuell läggning". Att alla dessa människor som finner kärleken i samma kön som sitt eget är onaturliga, går emot samhällets norm och praktiskt taget klassas som sjuka. I många aspekter har vi i Sverige kommit långt i utvecklingen, men det finns minst en där vi fortfarande står still. Nämligen synen på olika sexuella läggningar.
 
Redan när jag gick i högstadiet, förstod jag att jag inte riktigt var som alla andra. Jag visste väl egentligen inte vad det var, men någonstans långt där inne, kände jag att jag var annorlunda på något sätt. Och det var först på gymnasiet jag insåg vad det där "annorlunda" var för något. Jag hade många gånger fallit för fagra tjejer, men jag insåg även att jag också kunde dra min blick till fagra killar. Åren gick och det var inte förens i 18 års ålder jag sakta började öppna upp mitt hjärta för min familj och mina närmaste vänner. Men det skulle dröja ytterligare tre år innan jag valde att slå slag i saken och låta de flesta i min omgivning få reda på min hemlighet, som de i sjävla verket hade klurat ut för längesedan.
 
Att komma ut som "annorlunda" är aldrig lätt, och för många krävs det flera år av inre bearbetning, sökande och ihopsamlande av mod, innan man vågar visa omvärlden vem man är och den man är född till att vara. För just i samma stund man tar beslutet att kliva ut ur kulisserna och ut i rampljuset, är man som mest sårbar och ett öppet mål för människors reaktioner och tyckande. Man är livrädd, och man vet inte om man kommer bli mottagen med öppna armar och vara fortsatt lika älskad, eller om man kommer bli avvisad, spottad på och hatad för resten av livet. Till saken hör också den att man aldrig slutar att behöva komma ut. Förra sommaren lyssnade jag på Kakan Hermanssons sommarprat i P1. Just i detta program pratade hon bl.a. om sin sexuella läggning. Och hon sa något i stil med att man som en person med annorlunda sexuell läggning aldrig slutar att komma ut. Så fort man träffar en ny människa, får man också komma ut med vem man är som person.
 
Jag är en av dem som inte skriker ut min sexuella läggning så fort jag träffar någon ny person. Jag vet vad jag är och vad jag vill, men för det behöver jag inte skaka hand med personen i fråga, och sedan presentera mig med mitt namn, följt av min sexuella läggning. Det skulle bara uppfattas som skumt och allmänt konstigt, och det skulle väl inte i alla lägen stärka det första intrycket av mig. Men hur det än är, så funderar jag på hur egentligen vår värld uppbyggd? Ska människor egentligen behöva komma ut ur en massa stängda garderober för att kunna leva sitt liv så som de själva vill?
 
I den bästa världar skulle inga komma-ut historier finnas. I den bästa av världar skulle ingen jäkel, överhuvudtaget behöva ifrågsätta en annan människas sexuella läggning. I den bästa av världar skulle inte en enda tonåring behöva stå livrädd inför sin familj, och med darrande läppar och med stora tårar rullandes ner för kinden, behöva förklara varför man inte gillar det motsatta könet. I den bästa av världar skulle ingen bli hotad, nerslagen, misshandlad och dödad, för att man för fem minuter sedan kysste en person av samma kön, mitt ute på öppen gata. I den bästa av världar skulle varje människa få bli sönderbombad av amors pilar, utan att behöva förklara vilket kön man gillar. I den sämsta av världar, vår verklighet, sker inte detta.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
  
 
 

Om

Min profilbild

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela