Amatörkrönikören

I min lokala mataffärs reklamblad som kommer varje vecka, har man den senaste tiden kunnat läsa "Hurra, vi bygger om!". Flyttar man dessutom blicken lite längre ner på sidan, finns en bild av affärens personal, glatt poserande tillsammans med sin chef. Och visst är det spännande och se hur slutresultatet kommer bli tillsut, men om det är så mycket att hurra för i nuläget kan jag väl i ärlighetens namn inte hålla med om.

 

Det finns en hel del saker som kan göra mig både frustrerad och få stressen att nå toppen på sin skala. Men en av de saker som verkligen tar priset, och kan få mitt tålamod att vända ut och in på sig tio gånger om, är när jag inte hittar saker i affären längre. Hela den slinga jag så troget följer varje gång jag veckohandlar, hjälper mig att plocka saker i rätt ordning, och jag vet nästan till 99% vart jag hittar de varor jag söker. Men i ett byggkaos vänds allt upp och ned, och saker och ting står inte på samma plats som det gjorde gångerna innan. Tacostillbehören har helt plötsligt blivit flyttade till föredetta pastahyllan, den frysta kycklingen har ärvt de frysta laxfiléernas gamla frysdisk och riset har fått en helt ny hylla i en helt nygjord gång. Allting är helt enkelt bara kaos, och handlingen tar minst 20 min längre än tidigare, eftersom att stora delar av tiden går åt till att leta. Och har man dessutom en nödsituation, ett krisläge som snabbt tornar upp sig i magområdet, för att sedan förflytta sig längre söder ut mot ändstationen, ja då är varje minut viktig.

 

Det var häromdagen jag gjorde ett stort misstag. Påvägen hem till mamma och pappa, skulle jag bara svänga förbi mataffären för att inhandla de sista ingredienserna som fattades till kvällens middag. Med raska steg traskade jag in i affären, löste ut min självscannings-apparat och började min skattjakt efter varorna. De mesta flöt på fint, och det var inte många vädningar fram och tillbaka jag fick göra inne i affären. Men när jag hade kommit till grönsaksavdelningen kände jag plötsligt ett sug i magen. Den knorrade och lät, och jag kände att jag egentligen skulle behöva släppa ut lite gas. Men, så väluppfostrad som man kan vara, var det med ett bestämt knyck jag knep ihop mina skinkor och fortsatte plocka tomater. För att fisa mitt uppe bland tomater och diverse andra nytiigheter, det gör man då rakt inte.

 

Men ju mer minutrarna gick, desto högre och mer påtryckande blev min mage, och jag kände att detta var en stor risk för att inte bara vara ett stycke gasutsläpp. Jag funderade över denna aktivitet som just nu tornade upp sig innuti min kropp. Höll jag på att bli magsjuk? Hade jag ätit något dåligt? När var jag på hemlighuset senast? Och i samma stund insåg vad den utlösande faktorn var. Innan ja stack hemifrån, hade jag glatt proppat i mig några söta, härliga, och för tillfället, förrädiska ekologiska plommon!

 

Katastrofen var ett faktum! Panikslaget började jag yra omkring inne i affären! Varje minut var viktigt och det fanns ingen tid att förlora! Dock var det ju det där lilla problemet att saker och ting inte längre stod där det brukar. Irriterad, med ihopknipna skinkor, sprang jag hylla upp och hylla ner för att hitta det sista jag behövde. Handscannern jobbade febrilt och med sista varan registerad kastade jag mig iväg mot kassorna. Lyckligtvis släpptes jag genom kassan utan en helavstämning på mina varor, och med matkassen i högsta hugg, och med toaletten i sikte, galopperade jag iväg. Bort från kaoset, rakt mot friheten. Och min lärdom av detta, ja den tror jag att ni kan lista ut på egen hand.