Amatörkrönikören

Det är en ljummen sommarkväll. En sådan där kväll som jag så länge har längtat efter hela sommaren. Jag och kärleken är ute på en kvällspromenad och solen värmer skönt i min nacke. Den ljumma sommarvinden smeker ömt mina kinder. Än har inte fukten smygit sig fram över gräset, men doften av nyklippt gräs får min näsa att dansa jenka fler gånger om. Just där och då skulle jag vilja frysa varenda minut, eller åtminstone kunna stoppa ner varenda doft och varenda droppe sol i en liten lufttät bytta, för att sedan kunna plocka fram den till vintern igen, när snöstormarna yr utanför mitt fönster och kylan får mitt hår att frysa till istappar så fort jag kliver utanför min port. Någonstans tänder någon en grill, och oset från kolen får min mage att knorra till utav bara tanken av alla de läckerheter som antagligen snart kommer att läggas över den perfekta grillglöden. I en trädgård ser jag några ungdomar jula på gräsmattan utanför sitt hus. Jag förmodar att de är syskon, men i vilket fall bubblar skratten mellan dem. De har kul, de skrattar och njuter antagligen av varje minut som är kvar av sommarlovet. Snart är har tio veckors frihet passerat, och det är snart dags att åter igen återgå till skola, vardagsrutiner, läxor och prov.

Jag vet själv hur det kändes den där sista veckan innan skolan drog igång igen. En besvikelse, en uppgivenhet och en sådan frustration över att ännu en sommar snart hade passerat, och att tiden hade runnit iväg lika fort som vanligt. Sista natten innan första skoldagen kändes alltid lite jobbig och att somna i tid var det allra sista man kunde, eftersom att man tydligt hade talat om för John Blund redan första kvällen på sommarlovet, att han minsann kunde komma minst tre timmar senare än vanligt. Trött och lite småbitter lämnade man hemmet nästa morgon, för sedan inse att det var nog inte så farligt med skola ändå. Det var ganska skönt att få återgå till vanliga vardagsrutiner igen, och att dessutom får träffa sina klasskompisar igen. Jag hade turen att få gå i bra klasser under hela min skoltid och jag trivdes bra i skolan. Jag var aldrig mobbad, vad jag vet i alla fall. Det fanns säkert de som tisslade och tasslade bakom min rygg för att jag inte var som "alla andra", men det var ingenting jag märkte av i alla fall. Däremot finns det tyvärr de barn och ungdomar som inte alls har samma tur som jag.

Det gör så ont att veta att det ligger barn och ungdomar hemma i sina sängar, skräckslagna över att behöva gå tillbaka till skolan igen. Barn och ungdomar som med gråten i halsen traskar iväg till skolan igen med en ryggsäck fylld av ångest. Ångest över att den frihet som sommarlovet har gett dem, nu åter igen berövas dem och ersätts av ett rent helvete. Barn och ungdomar, som fysikts och psykist mobbas, kränks och nervärderas p.g.a. att de inte är som "alla andra". Barn och ungdomar, som i mobbarnas ögon, anses vara mindre värda än det gamla tuggummi som har fastnat under deras skor. Det gör så ont att veta, att i vårat avlånga land, i skolor från norr till söder, sitter det barn, ensamma och osynliga under varenda rast. Och inte blir smärtan mindre av att veta, att den fruktansvärda mobbningen inte bara finns i skolan, utan också följer med dem hem, via mobiler och diverse olika sociala medier. Och hade jag kunnat och skulle jag haft förmågan, skulle jag ta varje mobbad person i beskydd under mina vingar. Dessvärre kan jag inte det, och ingen annan heller för den delen. Men även fast ingen kan göra allt, så kan faktiskt alla göra något.

Jag minns såväl en händelse som skedde när jag gick i lågstadiet, jag tror det var i åk. 2. Jag satt på bussen tillsammans med alla andra elever. Bussen var nästan full, och åldrarna på alla oss som åkte med, var allt från förstagluttare till stora, tuffa grabbar som gick på mellanstadiet. Hon som körde bussen hette Maud, hade en ring i näsan och var sällan särskilt morgonpigg. I ärlighetens namn var hon inte särskilt glad överhuvudtaget, och det var ytterst sällan hon drog på smilbanden. Sista personen som skulle kliva på bussen var en vanlig kille. Vi kan kalla honom för Erik, och han bodde inte särskilt långt ifrån skolan. Erik var egentligen precis som vilken mellanstadieelev som helst, men han hade tydligen någonting som vissa ansåg inte passade in i ramen för hur man skulle vara. När Erik klev på bussen började några äldre killar att räkna sekunder. De räknade sekunderna det tog för honom att kliva på bussen, tills det att han hade satt sig på en tom plats. Klarade Erik att slå sin tid från gårdagens morgon, applåderade nästan hela bussen och hånflinen spred sig som en löpeld från ansikte till ansikte. Stackars Erik! Som en skräckslagen kanin klev han på bussen, och för varje morgon syntes det att han blev mer och mer stressad. Men en morgon, när allt för många sekunder hade räknats i allt för många dagar, fick det vara nog.

Erik klev på bussen som vanligt, lika tyst och stressad som andra mornar. Sekunderna ekade i bussen, men rätt som det var hördes ett vrål längst fram i bussen. Maud hade rest sig från sin förarstol, och stod nu längst fram i bussen med kolsvarta ögon och frustade likt som en tjur. Det blev knäpptyst i bussen, och det enda som hördes var Mauds röst som skällde i hela bussen. Hon var vansinnig, med all rätt. Det fick vara nog! Efter det var det ingen som vågade räkna en enda sekund till när Erik klev på bussen.

Det Maud gjorde den morgonen var att sätta ner foten, rejält. Hon visade att ingen typ av mobbning var acceptabel i hennes buss. Och det behövs göras i så många situationer idag. Mobbning är aldrig, har aldrig varit och kommer aldrig att vara en okej handling! Och vi alla, både barn och vuxna, behöver se, motverka och jobba för att ingen ska behöva utsättas för något sådant. Och jag vänder mig särskilt till dig som är ung som ser eller läser detta. Stå upp för dig själv, för dina kamrater och för de som behöver det! Visa att det du eller en annan person som finns i din närhet blir utsatt för, inte alls är okej. Vänd dig till någon vuxen du kan prata med och berätta för vad du ser och hör. Se och lyssna på dina klasskompisar och alla andra barn och ungdomar som finns runt omkring dig. Le mot den som är ensam, och visa att du ser honom eller henne, och hen duger precis som hen är. Och det behöver inte vara krångligt. Ibland kan ett enkelt litet "Hej!", vara det som är början på någonting bra. Och till dig som är mobbad. Glöm aldrig att det aldrig är ditt fel att mobbarna gör som de gör mot dig. Var stolt över den du är, våga stå på dig, våga ta hjälp av andra och ta hand om dig själv på allra bästa sätt. För det allra viktigaste, vackraste och värdefullaste du har här i livet, är ingen mindre än dig själv!