Amatörkrönikören

Trafikljusen slår om från gult till rött. Jag bromsar in min bil och blir stillstående. Solens strålar letar sin in bilen genom min vårdammiga vindruta. En gång i tiden var bilen vit. Nu skiftar den i femtio nyanser av grått, och är lika matt som en svartvit film från 1940-talet som trycks upp på en grådassig bioduk med hjälp av en gammal bioprojektor. Bilens kaross skapar ett skyddande skal för världen som finns där utanför, och fullt upptagen med att leva där och då i nuet, glömmer jag bort att jag inte är ensam vid rödljuset. 

 

Jag spelar för det mesta musik från mina spotifylistor när jag är ute och kör bil. Beroende på humör och tid på dygnet, spelas musik från bl.a. "Lugna favvisar", "Workout" och "Sommarparty". Många gånger vrider jag upp volymen näst intill till max och sjunger med i låtarna för glatta livet. Ibland drar jag också av en dans i sittande position, där händerna slår i takt till musiken på ratten, och axlarna rullar runt så mkt att de nästan hoppar ur led. Min inre musikaldiva fyller upp min lilla bil och jag lever ut min musikaldröm till fullo. Jag lever som sagt där och då, och glömmer bort en liten, liten detalj. Mina medtrafikanter. 

 

Ofrivilligt får mina medtrafikanter på båda sidorna om min bil bevittna min uppsättning av en minimusikal. Ofrivilligt tvingas de att se på när jag dansar och sjunger i min lilla vita bil. Ur deras perspektiv måste det se oerhört roligt ut. Jag själv både känner takten och hör musiken, men in i deras bil hörs ingenting. Det enda de får bevittna, är en galenpanna som tydligt mimar med i musiken och släpper lös sina bästa dansmoves. Visst blir jag lite röd om kinden när jag inser att jag har blivit påkommen, likt som ett barn med handen i kakburken. Jag stillar mig en stund och försöker se ut som vilken biltrafikant som helst. Men så fort jag har satt bilen i rullning är de föregående minutrarna bortglömda, och jag har redan efter några meter påbörjat en ny akt i min minimusikal. 

 

Det händer också ibland att musikalen gästspelas av en lika galen men ack så kär vän, och tillsammans blir musikalen oslagbar. Kreativiteten flödar och innan man vet ordet av det har låtar som "Knockin´on heavens door" och "Bye bye Johnny" slagits ihop till en oförglömlig mash up. Och skulle vi bli påkomna av någon mindre road medtrafikant, skulle det inte göra så mycket. Det är liksom lättare att bli påkommen tillsammans med någon än bli det som ensam. Så nästa gång du ser en liten, vit bil med en chaufför som obehindrat och för stunden ogenerat får bilen att gunga i takt med musiken, så bli inte rädd. Anatgligen får du bevittna ett skådespel utan dess like. 

 

Mina damar och herrar! Tonight, and one night only! Amatörkrönikören presenterar stolt! En "Galenpannemusikal"! Snart i en bil nära dig.