I Stockholm hittar man hoppet
Jag sitter på tåget. Hostan river i mitt bröst och det känns som att jag inom en snar framtid kommer att hosta ut både mina lungor och njurar. Näsan rinner och polotröjan jag tycker jag valde med omsorg imorse känns inte alls som ett lila bra val i den varma tågsalongen. Förkylningen härjar i min kropp och låter sina mikroorganismer härja runt fritt. I vanliga fall hade jag tyckt lite synd om mig själv. Legat hemma på soffan med en gnutta självömkan, eftersom att jag biologiskt sett är man och drabbas av en värre förkylning än hälften av jordens befolkning. Men inte denna gången. Denna gången känner jag mig glad. Jag är nästintill i ett lyckorus.
Jag och en av mina bästa vänner har tillbringat helgen tillsammans i Stockholm. Staden som är som ett andra hem för mig, i alla fall på det känslomässiga planet. Tillsammans har vi skrattat, diskuterat livets gåtor och njutit av både mat, vin och "Phantom of the Opera". En kanonhelg som även den hade sitt slut. Och det är faktiskt med en smula missmod jag lämnar Stockholm bakom mig när tåget rullar iväg från Centralen.
För många kan nog huvudstaden kännas både stor, läskig och skrämmande. Att det är där allt farligt händer och att man bli mördad så fort man kliver av sitt tåg på Centralen. För mig är Stockholm som att komma hem. Kanske har det att göra med att mamma är härifrån. Kanske har det att göra med att det är här jag kan slappna av helt, trots all storstadsstress. Att det är just här jag får smälta in i mängden och tillåter mig själv att vara precis den jag är, utan att lägga på både det ena och det andra filtret. Kanske är det för att jag just här på något sätt blir mer anonym än hemma i Karlstad. Eller ja, anonym kanske är att ta i. Två förvirrade Värmlänningar som svär över både trafik och tunnelbanesystemet, och som i princip har noll koll på både gator och torg, har lite svårt att göra sig helt anonyma och komma undan smilande munnar och ifrågasättande blickar. Men vi är där, unika och olika, precis som resten av stadens invånare.
Visst kan man känna sig vilsen, bortglömd och anonym i storstaden. Men det är också här man kan få bekräftelser om att det fortfarande finns hopp för människan. Att alla inte är egoister och att det faktiskt finns trevliga men okända människor man kan prata med under sitt restaurangbesök. Visst är de sällsynta, men de finns, tror mig. Och vågar man själv vara en gnutta social, och faktiskt våga föra en konversation med sina okända bordsgrannar, så kan det i slutändan löna sig. Som att t.ex. bli bjudna på en god efterrätt. Tack Lena och mannen jag aldrig fick reda på namnet på! Ni gjorde vår kväll och gav oss både ett minne att aldrig glömma, och en hopp och tro på människan!
