Vi dömer utan att läsa
Solen gassar ute på bostadsområdets innegård. Jag ångrar min placering i föreningens gemensamma utemöbler, som blir alldeles för varm i den heta solen, och förflyttar mig till skuggan i gräset. Himlen är klarblå, fåglarna kvittrar och det är en sådan där härlig sommardag som jag hela vintern har längtat efter. Jag borde känna mig glad, och det gör jag, på sätt och vis. Men innerst inne så svävar det runt ett litet, litet orosmoln. Jag överväger det jag har tänkt att egentligen skriva. Funderar på om det är bättre att skriva om någonting klyschigt som handlar om att ta till vara på den tiden vi har, eftersom vi inte vet vad morgondagen har att erbjuda. Men jag inser att jag måste skriva det jag har tänkt, för att få det där orosmolnet inom mig att försvinna och för att få min tankekarusell att ta en längre paus innan nästa åk. Att jag måste skriva för att bidra med mitt till en värld som inte förstår. Att jag måste skriva, för att sådana som du som inte vet, ska ha en ärlig chans börja kunna förstå.
Det är sommarnatt, och juni har precis klivit in i juli. Jag traskar hem i den ljusa sommarnatten. Luften känns ljummen och från festivalområdet jag precis har lämnat bakom mig hör jag hur musiken och festandet fortsätter. Utåt sett kanske jag verkar lugn. Som att jag går där på gatan med gott självförtroende och med en känsla av ung odödlighet. Men allt som oftast kan skenet bedra. För innerst inne är jag som vanligt nervös och på helspänn. Nervös för att bli dömd på mitt sätt att gå. Nervös för att jag vickar en aning för mycket på min rumpa. Nervös för att likt som en bok bli dömd från mitt omslag, innan jag ens har fått en ärlig chans att bli läst på ett par ynka sidor. För att vara jag innebär inte bara att ha nära till skratt och älska och avguda dem jag närmast har runt omkring mig. Att vara jag, innebär också att hela tiden behöva ha en hel jävla armé med argument redo, för att kunna försvara mig själv och den jag är, ifall det skulle börja ifrågasättas.
Jag brukar ligga ganska lågt med min sexuella läggning, eftersom att jag egentligen tycker att det inte angår så många fler än mig själv och den jag eventuellt kommer att älska som livspartner. Jag tror på att inte armbåga mig fram och slå mig allt för hårt på bröstet bara för att jag kan älska ett annat kön än bara det kvinnliga. Att avdramatisera och visa världen att jag är som vem som helst, oavsett vem jag älskar. Att helt enkelt inte göra en sådan stor grej utav det. Att jag är just den jag är, och att jag inte begär att bli mer respekterad än någon annan människa. Men ibland så måste jag slå på den stora trumman. Inte för att höras allra mest eller för att provocera. Nej, den stora trumman jag väljer att slå på, är till för att varna och för att få folk att inse, att respekten och acceptansen för HBTQ-personer, är långt ifrån så stor vi flesta går runt och tror.
I dagens samhälle är det inte så lätt att vara ”annorlunda”, oavsett på vilket sätt det där ”annorlunda” handlar om. Det är inte lätt att kunna älska den man helst vill. Det är inte lätt att ha en annan hudfärg än vit, en annan tro än kristendom eller ett annat kön än det man föddes med. Att älska en person av samma kön innebär också att du måste vara beredd på att bli ifrågasatt, och i värsta fall, hotad, misshandlad eller mördad. Att vara man och älska en annan man innebär bara inte att bli vissa gånger bli ifrågasatt, utan också om att tvingas bort från saker som heterosexuella med självklarhet har rätt att göra.
Vården skriker efter blodgivare och uppmanar folk i hela landet att lämna blod till bättre behövande, eftersom att just ditt blod kan rädda en annan människas liv. Är du däremot man och har haft sexuellt umgänge med en annan man, ska du vänta minst tolv månader innan du får bli blodgivare. Hur gör man då om man som kille har valt att dela sitt liv med en annan kille? Många samkönade par drömmer om att få bilda en egen familj. Men istället för att uppmuntras till att adoptera ett barn och på så sätt kanske rädda ett barns liv, ge denne en uppväxt som fylls av villkorslös kärlek och tolerans till andra människor, ifrågasätts det ifall de verkligen passar som föräldrar. Dock är det kanske först efter ett år kvinnan och mannen, som låg med varandra efter att ha knarkat till och från en hel vecka, som socialen ifrågasätter deras lämplighet som föräldrar. Och det är först de senaste dagarna bl.a. Tyskland har insett att även homopar kan vara religiöst troende, och inte kan tänka sig något mer hedrande och värdefullt, än att samlas inför Gud och sin församling för att bli vigna. I Tanzania kastas hjälporganisationer ut ur landet om de stöttar gayrättigheter, med motiveringen ”Vi har ingen plats för homosexuella” från landets utrikesminister Mwigulu Nchemba. Enligt RFSU så är homosexualitet olagligt i 78 av världens alla länder. I bl.a. Saudiarabien och Iran bestraffas homosexualitet med döden.
Lyckligtvis bor jag, och kanske du som läser, i ett mer accepterande land än Tanzania. Men du ska också veta att bakom vår accepterande fasad döljer sig ett mörker. Innerst inne kan vi tveka. Vi kan ångra oss att vi tog steget ut och vi kan förakta oss själva för att vi är de vi är. Vi gör oss redo för strid när vi hör viskningar bakom våra ryggar, hör rykten om oss själva som egentligen inte skulle ha nått våra öron eller möter blickar på stan som dömer oss utifrån hur vi går eller pratar. Och du ska veta, att vi med svärd, pride-flaggor som sköldar och med kärleken som våra krigshästar, alltid ska slåss för våra rättigheter! För de vi har rätt till men ännu inte har och för de vi har fått. För vi vet aldrig när de kan tas ifrån oss! Vi hyllar de som kämpade före oss och vi krigar för våra nästa. Och vi krigar till minne av dig, som allt för tidigt valde att avsluta ditt liv, för att du inte längre orkade. För att du inte längre orkade stå emot det hat du fick ta emot från de som inte har förmågan att göra det du kunde. Att älska en annan människa.
https://www.qx.se/samhalle/
