Jag vill säga "Du duger som du är", men jag kan inte...
Jag vill egentligen börja med att säga "Du duger som du är", men jag kan inte göra det utan att känna tvivlet över ifall du kommer tro på mig eller inte. För hur kan jag begära att du ska lyssna och tro på mig, när jag sjäv har svårt tro på mig själv?
Doften från de söta vildhallonen får mina näshår att rulla ihop av extas. Luften känns varm och vindens bris känns ljummen. Gruset under mina fötter ger ifrån ett härligt knster när jag spatserar fram på grusvägen. Då plötsligt, bakom syrenens gröna blad, tornar det vita huset upp sig. Den herrgårdsiknande byggnaden med blå knutar och stor trädgård. Amplarna med blommor i svajar lätt fram och tillbaka och solens strålar blänker i fasadens alla fönster. På avstånd bertrktar jag fönster för fönster och bygger för varje sekund upp små minnesbilder i mitt inre. En skugga av min farfars gestalt i badrumsfönstret. Farmors koncentrerade ansikte i köksfönstret med blicken fäst i en bunke med kakdeg. Från den större stentrappen hör jag min mammas glada skratt i ett samtal med en god vän i telefonen. Jag ser fönstret på pappas kontor, där en glasruta en gång gick i kras då min bror träffade den med en innebandyboll. Alla dessa fönster, rum, ja kort och gott hela byggnaden, var en gång i tiden mitt barndomshem. Det var här jag levde och bodde. Det var här jag växte upp.
Vid nästa fönster stannar jag till. För ett kort ögonblick blundar jag och ler. Ler och minns hur jag och min bror en gång stod vid just det fönstret. Plötsligt ser jag i mitt inre hur jag långsamt drar upp min tröja, klappar mig om magen och förklarar för min då fyraårige lillebror att jag måste banta. Än idag påminner mig min lillebror om detta ögonblick, och oftast skrattar vi åt det tillsammans. Men någonstan finns alltid undran. Funderingen på om det var en varningssignal inför den framtid jag lever i idag? Hade jag kunnat hade jag velat resa tillbaka i tiden, rusat fram till fönstret och get mig själv en örfil. Höjt mitt pekfinger och stirrat djupt in i mina egna ögon och predikat över mig själv om att jag duger som jag är, både där och då, och framöver. Men tyvärr kan jag inte det.
Hur det är att leva med psykisk ohälsa, vet bara den som har levt med det eller som i detta nu, faktiskt lever med det. Hur det är leva nära en person med psykisk ohälsa, vet bara den som faktiskt gjort det eller gör det just i detta nu. Vi kan alla känna oss låga ibland eller känna av dåliga dagar. Men en av de stora skillnaderna med att leva med psykisk ohälsa och att ha en dålig dag, är att det försnämnda inte är borta dagen efter. Varje dag du vaknar har du kvar samma känsla i ditt huvud som du hade när du gick och la dig kvällen innan. Tankarna som skrämde dig igår, kommer med största sannolikhet att skrämma dig idag och sakta men säkert också ta över din morgondag. Och vi kan inte bara skaka av oss det. Det hjälper inte att säga "Försök se livet från den ljusa sidan" eller "Ryck upp dig!". För hade vi kunnat det, hade vi redan gjort det. För längesedan. Psykisk ohälsa behöver inte synas utanpå. Men tro mig, den känns av innanför vårat skal. Men hur vet jag det? För att jag själv har upplevt det.
Min psykiska ohälsa yttrar sig oftast i form av ångest. Panikångest, stark olust till livet och en ständig orosklump i magen. Missnöje och ångest över mina handlingar. Hjärnspöken som talar om för min hjärna att jag är oduglig och ful. Att jag inte duger för den jag är. Tack och lov har jag lärt mig att hantera den, ångesten. Jag har lärt mig att känna igen den och kan för det mesta avvärja den innan den har tagit över min kropp och knopp. Men det finns också dagar då jag inte orkar eller kan hålla fasaden och skölden uppe. Då allt smiter förbi den skyddande muren jag har satt upp. Lyckligtvis är de dagarna färre, men de existerar fortfarande.
Idag är det fortfarande ganska tabu att tala om psykisk ohälsa. Det som att vissa väljer att inte tro på det, just för att de inte kan se det. Som att allt är ett påhitt och ett sätt att få uppmärksamhet. Och det är just det synsättet som gör att många tar på sig den påklistrade masken och ljuger varje gång de svarar att de mår bra. Och innan du väljer att uttrycka dig klumpigt eller vifta bort psykisk ohälsa som något "humbug", vill jag att du ser dig omkring en extra gång. För det kan faktiskt vara din mamma, pappa, din bror, syster, bästa kompis, kollega eller livspartner som just här och nu krigar och försvarar sig själv från mörka hjärnspöken och misstro.
Jag vill säga att DU duger precis som du är, och jag vill att du ska tro på mig. Och jag ber dig på mina bara knän, att du ska vara rädd om dig själv, för att det värdefullaste du har är faktiskt dig själv. Och jag vill att du ska skita i i att jämföra dig med andra. Skit i att känna dig missnöjd över att du inte ser ut som den photoshopade modellkroppen. I verkligheten behövs ingen photoshop. Och jag vill att du ska komma ihåg att för varje snitt du gör i din hud kommer ärren alltid bli det dubbla inom dig. För varje gång du stoppar fingrarna i halsen för att få upp den mat du nyss stoppade i dig, kommer du göda ditt dåliga samvete och dina hjärnspöken. För varje gång du försöker ta ditt liv, kommer du blåsa mer liv i den ondska som håller dig i sitt grepp. För varje gång du känner dig oälskad av dig själv, vill jag att du ska komma ihåg, att du alltid kommer betyda allt för någon som håller dig kär.Och i verkligheten behövs du. Just. Precis. Som. Du. Är.