Livet är bara en tillfällig gäst
Det är försommarkväll i juni. Med ett leende på läpparna sjunker jag ner i soffan. Det är lördagskväll och jag har precis kommit hem från min farmor. Magen ger fortfarande från sig små knorrande ljud, då min stackars "Verkmästare i magen" förbrilt jobbar på för att få bort all den goda maten jag har stoppat i mig under kvällen. Jag ryser till, och ett rus ilar genom kroppen. Ett rus som inte kommer från den alkoholfria ölen jag drack tidigare under kvällen. Nej, det är ett rus av lycka, glädje och välbefinnande. Men plötsligt, som en blixt från klar himmel, får jag nästan lite skuldkänslor. Skuldkänslor över att jag mår så bra, när andra, just i samma stund, slits mellan sorg och förtvivlan.
Det är försommarkväll i juni. Lisa Holm från Kinnekulle, har efter flera dagars sökande, hittats avliden. Prins Carl-Philip och hans prinsessa Sofia har lyckligt svarat ja till varandra i Slottskyrkan, och är i fullfärd att njuta av sin bröllopsfest. Magnus Härenstam, en älskad man och komiker, har avlidit i sviterna av sin cancer.
Livet är allt bra märkligt. Under hela vår livstid slits vi mellan sorg och glädje. Skratt och gråt. Och även fast var och en av oss är så medvetna om livets alla tvärvändningar, lever vi ändå på som om vi vore garanterade en morgondag. Och det skrämmer mig. Det skrämmer mig hur var och en av oss bara tar livet för givet, som att vi vore odödliga. Det skrämmer mig att vi blir allt mer och mer fixerade och beroende av våra tekniska prylar, och ibland vårdar dessa bättre, än vad vi gör med de personer vi har närmast runt omkring oss. Det skrämmer mig hur allt fler och fler unga utvecklar social fobi, och hur den sociala kompetensen minskar mer och mer, för var dag som går.
Det är försommarkväll i juni. Fåglarna kvittrar och ljuset sipprar in mellan mina blommor i fönstret. Jag tänker på ett citat från Jonas Gardells böcker "Torka aldrig tårar utan handskar". Någon har precis frågat Paul vad han skulle göra annorlunda om han fick leva om sitt liv, och Paul svarar, "Man får inte leva om sitt liv. Det är det som är själva grejen!". Och det är verkligen det som är själva grejen. Vi får aldrig leva om våra liv. För livet som vi lever är bara en tillfällig gäst. En gäst som finns med oss en tid, och som bestämt kommer att plocka med oss från festen, oavsett om vi är redo eller inte, när det är dags för denne att gå. För vissa av oss kommer gästen att kliva in på festen för att stanna en stund. För andra kommer denne bara att kliva in, blicka ut över festlokalen och sedan vända på klacken och gå ut genom dörren igen. Vi vet aldrig när eller vart gästen kommer att ta med oss. Det enda vi kan vara säkra på, är att gästen aldrig kommer stanna för evigt. För livet är bara en tillfällig gäst.
