När början får ett slut
Jag hör hur sista tonen klingar ut. Sakta vänder jag mig om. I lugn takt vandrar jag ut från scenen, med publikens applåder i ryggen, och med ett följe bestående av resten av ensemblen. Mitt leende kan inte dölja hur lycklig jag känner mig, men i mitt hjärta växer sig vemodet allt större. Jag vill inte sluta, inte här och nu! Det får inte redan vara över! Sakta dimmas ljuset ner och sorlet från publiken stiger sig allt högre i aulans höga tak. Det som engång började, har nu fått sitt slut.
I flera kvällar har hela gänget i årets show på Fårfesten i Kil träffats för att repetera in en stjärnspäckad show med levande musik, kläder tillverkade av otroligt duktiga hantverkare och i regi av mannen från Malung, Täpp Lars. Tillsammans har vi allihop traskat fram och tillbaka på scenen, hittat takten till musiken och ändrat och utvecklat entré efter entré, för att allt ska bli så vackert som det någonsin kan bli. Tillsammans har vi suttit och surrat och pratat över oändligt antal koppar med kaffe och fått oss goda skratt av både knäppa idéer och härliga historier. Gammal som ung har dragit sitt strå till stacken, och i slutändan har våra repetionskvällar fört oss så nära varandra, att vi nästan har blivit som en liten mysig familj.
Det är fascinerande hur ett gäng glada amatörer, som bara har satts ihop via kontakter och bekanta, så drivet och målmedvetet kan jobba mot samma mål och samtidigt ge varandra både glädje och trygghet. Att personer man aldrig har träffat förut, helt plötsligt står bredvid en själv på en scen framför en publik och "apar" sig. Personer, som efter ett fåtal kvällar, med glädje har lagts till i mitt personliga bekantskapsregister och som jag hoppas att jag får möta igen inom en snar framtid.
Men det finns också alltid en baksida av varje mynt, och jag hatar att jag någongång måste vända på det för att blotta den. Att tillsammans jobba med en show tar både tid och viss energi, för att den frukt man ska skörda ska bli så där perfekt mogen som den bara kan bli. Dessvärre är mognadsprocessen bra mycket längre än själva skördetiden, och stunden i rampljuset blåser bort snabbt likt som en illaluktande fis i en orkan. Fem föreställningar och ett genrep brakar förbi i all hast, och slutligen står man där på scenen med en blomma i handen och gör den allra sista bugning inför publiken, samtidigt som jag känner mig både tom och vilsen. Allt det man började med har plötsligt fått sig ett slut, och tiden som en härlig ensemble är förbi för denna gången. Ridån har dragits igen för denna gången. Förhoppningvis så är detta bara slutet för showen vi började på och en början på en ny och härlig bekantskap och vänskap med glittrande och showande stjärnor!
